Pontus Kyander ser Skissernas museum

Skissernas museum är fantastiskt. En alldeles sval och saklig jämförelse gör det till det mest unika i Lunds kultur- och bildningsutbud. Motsvarigheter till Kulturen finns på andra håll, var och varannan stad ståtar med en konsthall, domkyrkor finns det andra och finare lite överallt i världen, liksom universitet.

Arkivbild: Ola Nilsson

Men Skissernas finns bara i Lund, det är det första museet i världen ägnat åt offentlig konst, och de få likartade museerna är nya på banan. Därför har också museet unika samlingar, som bragts samman vid tider då ingen ville ha skrymmande kartonger och modeller till monumentalkonst - förr var nämligen den offentliga konsten nästan undantagslöst monumental.

Konstnärerna visste heller inte vad man skulle göra av sina då osäljbara skisser. När Ragnar Josephson (diktare, Dramatenchef och konstprofessor, bland annat) 1934 drog i gång verksamheten var det utan en budget, länge utan bestämda lokaler och ständigt som ett provisorium.

Ett gammalt lärarinneseminarium blev ledigt, man fick omsider använda en angränsande gymnastiksal (länge på villkor att den omgående skulle kunna återställas för gymnastiska övningar) och kunde efter kriget snickra ihop ytterligare utställningsrum av några överblivna militärbaracker.
När Svenska salen byggdes och invigdes 1959 var det första gången något verkligt permanent byggdes, och den slutliga bekräftelsen på att det faktiskt fanns något sådant som "Arkivmuseet för dekorativ konst", som det då hette.
Bara på några år lyckades Josephson dra samman tusentals skisser och modeller av mellankrigstidens främsta svenska konstnärer. I tidens anda vurmade han för det nationella och det nordiska, för att efter kriget öppna museet för också det internationella, som då fortfarande kunde ses som synonymt med det franska.

På 1960-talet var det i hög grad Viveka Bosson som i Paris lockade konstnärer som Sonia Delaunay, Amadée Ozenfant, Fernand Léger och Henri Matisse att för beskedliga summor släppa ifrån sig förarbetena till offentliga verk - i Sonia Delaunays fall rörde det sig rent av om originalen till väggutsmyckningar för en av utställningshallarna vid världsutställningen i Paris 1937.

Nästa chef Gunnar Bråhammar spädde på med unika skisser och verk av ett flertal av Mexikos muralister, inklusive en målning av den store Diego Rivera. Genom konstnären C O Hultén drogs också den afrikanska offentliga konsten in i samlingarna.
Sådär har det fortsatt. Samlingarna har vuxit i en rasande fart, till slut med en helt omöjlig situation för såväl magasinering som konservering. Den nuvarande chefen Jan Torsten Ahlstrands helt avgörande insats har varit att driva igenom den genomgripande om- och tillbyggnad som i helgen invigdes i Lund.

Det är en utifrån rätt beskedlig, nymodernistisk fasad som möter besökaren. Arkitekten Johan Celsing har i praktiken lagt till två "lådor" till det tidigare gyttret av byggnader. De gamla barackerna har rivits - vilket allt sammantaget bidrar till att själva utställningsytan inte ökat. Istället har byggnadsdelarna fått mer funktionella anslutningar till varandra, och museet har fått något som aldrig tidigare funnits: ändamålsenliga verkstäder, och relativt generösa magasin (om de på sikt är tillräckliga i förhållande till samlingarna får tiden utvisa).

Det är verkstäderna som är den verkligt radikala förändringen. I övrigt har man på gott och ont byggt vidare på den uppdelning museet haft sedan 1970-talet: svenskt, nordiskt, internationellt, mexikanskt, afrikanskt, och en särskild vrå för konsten i Stockholms tunnelbana. De nya utställningsrummen är begränsade till en lång korridor med trappa på bottenplanet och ett större avlångt rum med takljus samt ett verandalikt rum som vetter ut mot skulpturparken och Helgonabacken med Universitetsbiblioteket.

Rummen på övervåningen skulle från början även haft en glasvägg mot innegården som tack och lov försvann ur planen, men fortfarande är rummen alltför ljusa för att kunna fungera med mycket av det ytterst känsliga material som museet arbetar med. Det finns heller inte någon möjlighet att reglera ljusinflödet, vilket måste åtgärdas om museet någon gång ska kunna visa sitt eget skissmaterial här. För andra museer handlar det om att få in ljus, men på Skissernas museum gäller det främst att hålla ljuset ute!

Man ser en försiktig förnyelse av hängningen framför allt i Svenska salen. För första gången syns konstnärer där som är födda så sent som på 1960-talet - att dessa faktiskt bör räknas in bland de medelålders vittnar om den eftersläpning som museet haft. Men fortfarande är det ett museum med en oproportionerlig tonvikt på konst gjord av män ur framför allt 1940- och 50-talens konstnärsgenerationer. Går man på Skissernas museum får man lätt för sig att offentlig konst är något som i huvudsak män över 60 arbetar med. Det avspeglar en obalans som är genomgående i samlingarna.

Man kan säga att Ragnar Josephson samlade på sin tids väsentliga konst, liksom Gunnar Bråhammar, och även Jan Torsten Ahlstrand har inriktat sig på den konst som var viktig då. Det är förstås en avgjord skillnad. Inte desto mindre bör man vara J T Ahlstrand tacksam för att han fört ombyggnaden i hamn lagom till sin pensionering.

Arvet efter "Joppe" har med tiden blivit något av museets förbannelse. Till all lycka finns knappast någon Josephsonelev bland de sökande till den utlysta museichefstjänsten. Avstampet för den nya chefen kommer helt nödvändigt att bli den tid som är nu, så att Skissernas museum äntligen kan bli ett forum för de stora omprövningar som skett bara under det senaste årtiondet kring den offentliga konsten. Här har Sverige genom Statens konstråd varit ett föregångsland, vilket någon gång måste avspeglas i museets utställningar och samlingar.

Det kommer också att bli nödvändigt att ompröva delar av de permanenta samlingarna, för att kunna arbeta med de nya funktioner och uttryck som den offentliga konsten har. Dels för konst som handlar mer om platsgestaltning än om egentliga objekt, dels för olika mediebaserade verk (ljud, video, olika typer av interaktion).

Och snart är det också dags att ge sig in på de "nya" offentliga rummen: tv, internet, mobiltelefoner - på alla områdena görs det idag konst som måste definieras som offentlig. En ny byggnad är bara början; i förlängningen måste också verksamheten få en ny definition.

Pontus Kyander
konstkritiker och redaktör
för SVT:s konstprogram Format