Oline Stig om Mare Kandre

Jag hade också svårt att få ihop hennes poetiska och sinnliga prosa med grovarbete. Nu förstår jag bättre vad hon menar. Inte bara vad gäller det hantverksmässiga slitgörat, utan också att det krävs styrka att hitta fram till den egna rösten, och mod att våga gräva i oplöjda marker. Mare Kandre hade både styrkan och modet.

Hon skrev om barnets vidöppna känsloliv i "Aliide, Aliide", hon lekte med genrer och utmanade sig själv som författare i "Quinnan och Dr. Dreuf" och "Bestiarium". Men framför allt är det novellerna i samlingen "Hetta och vitt" från 2001 som stannat kvar i mig. Det är sinsemellan ganska olikartade berättelser. Gemensamt för dem alla är att de utforskar det vi sällan talar om. En mors dubbla känslor inför moderskapet, hatet man kan känna när man borde känna kärlek. Självhatet. Och döden.

Tjälfrusen mark. Jag hörde Mare Kandre läsa samlingens titelnovell på Södra Teatern i Stockholm för ett par år sedan. Den handlar om diskoteksbranden i Göteborg, om den obegripliga, på samma gång undflyende och mycket konkreta sinnesstämning man erfar när någon dör. Om saknaden. Jag ska läsa om den novellen.

Oline Stig