I studien som gjorts vid University of California i San Diego fick deltagarna läsa olika versioner av ett antal berättelser, dels originalversionen, dels en version där avgörande detaljer – spoilers – hade skrivits in: att huvudpersonen dör på slutet (som i Philip Roths bok ”Indignation”), att de älskande trots hinder och förvecklingar får varandra till slut (”Emma” av Jane Austen) – eller inte får varandra (”Borta med vinden” av Margaret Mitchell).
Tvärtemot vad forskarna hade väntat sig visade det sig att läsarna ratade ursprungstexten och föredrog att slippa sväva i ovisshet. Ett skäl skulle kunna vara att hjärnan lättare processar en berättelse när man vet mer.
– Vi fick en omvänd spoilereffekt, läsaren får övertag gentemot handlingen. Människor tycker lika mycket om en bra historia som en oväntad twist på slutet, säger Nicholas Christenfeld, professor i socialpsykologi, som har lett studien, till BBC News.
Man slipper till exempel hamna i chock och missa resten av filmen om man redan från början vet att Norman Bates är mördaren framför duschdraperiet i ”Psycho”.
Nicholas Christenfeld menar att i många fall kan en bok eller film avnjutas upprepade gånger med lika stor behållning.
– Det kan vara så att när man väl vet hur det slutar kan man fokusera på att förstå berättelsen på ett djupare plan, menar Jonathan Leawitt som är medförfattare till studien.
När den brittiska tidningen The Guardian i sin nätupplaga rapporterar om undersökningen avslutas artikeln med att avslöja några av filmhistoriens mest spektakulära slut. Allt till tittarens fromma.