Det var något av en kupp när den nya ledningen för Hamletscenen på Kronborg,
Hamlets eget slott, lyckades lägga vantarna på inte bara teatersällskapet
Donmar Warehouses uppsättning av ”Hamlet”, utan också på stjärnan Jude Law
som spelat rollen åtta gånger i veckan de senaste tre månaderna.
– Hur är publiken på Kronborg?, undrar Jude Law.
Han får veta att det förmodligen kommer att vara ljust på utomhusscenen under
hela första akten, och att han faktiskt kommer att ha ögonkontakt med
åskådarna. Och att man i Helsingør inte nöjer sig med en enda inklappning
efter föreställningen.
– Det är som min väninna sa: ”Nu har vi suttit i tre kvart och förälskat oss i
dig, och så får vi chansen att skicka all den kärleken upp på podiet.” Och
den tanken gillar jag. Samtidigt är jag britt, och lite mer reserverad än så.
Jude Law har en lång bakgrund inom teatern. Han debuterade som fjortonåring.
Men nu är det första gången sedan 2002 han står på scen.
Hans Hamlet kommer kanske som en överraskning: Det är lätt att föreställa sig
en filmstjärne-Hamlet, silkesmjuk snarare än kantig, intellektuellt slipad
snarare än rått fysisk, brutalt sarkastisk snarare än elegant ironisk.
Men det okonstlade sätt på vilket han låter sin arm falla till marken när han
andas ut repliken ”Och resten är stillhet” är varken dekorativt eller
retoriskt. Han är virtuos som en musiker, och har ett ansikte som ingen
filmregissör ännu använt ordentligt.
När man kastar en blick på hans cv, med framträdande roller i ”The Talented Mr
Ripley”, ”Alla kungens män” och ”Breaking and Entering” finns det egentligen
inte så väldigt många succéfilmer däremellan. Meningen är att Guy Ritchies
kommande film om Sherlock Holmes ska ta Jude Law tillbaka till toppen.
– Ska jag vara ärlig, så försöker jag alltid att bara helt enkelt spela rollen
som den är skriven. Men Hamlet har ju ventiler till så många fantastiska
känslor och uttryck, så många nyanser att ingen annan roll man kan få skulle
kunna erbjuda samma spektrum.
– Jag navigerar med hjälp av Shakespeares repliker, som är helt enastående
kraftfulla. Att spela Hamlet är mer en fråga om att öppna sig än att
förbereda allt i förväg.
Hur kan man ens försöka uttala en så legendarisk monolog som den om ”att
vara eller inte vara”?
– Därför att frågan om att leva eller att inte leva, den förblir avgörande och
omöjlig. Den är färsk efter 400 år. På sätt och vis är monologen ett berg
som ska bestigas, men eftersom frågan inte har något svar så kan man ta sig
an den ur alla vinklar och göra materialet nytt. Jag försöker bara vara
ärlig inför orden och se vart varje ögonblick leder mig. Resten händer av
sig självt.
Jude Laws arbete med Hamlet har tagit honom till nivåer som skådespelare han
aldrig skulle ha nått om han bara hade spelat in film. Det är han den första
att inse.
– Man kan få fina roller i Hollywood, men du får alltid bara visa kanske
två–tre sidor av din begåvning. Hollywood vill alltid att du gör samma grej
som du gjorde i förra filmen, men med ny hårfärg...
– Faktum är att jag inte riktigt vet vad jag ska hitta på nu. Hamlet har
öppnat mina ögon för alla de möjligheter som finns i mitt fack. Frågan är om
vanliga filmroller kan hålla mig intresserad i framtiden. Men jag är inte
bekymrad över det, mer spänd. Det är som om hindren plötsligt är borta.
En sista fråga bara, en rent teknisk fråga.
– Visst, kom igen.
Hur många av de där tajta gråa t-shirtarna svettar du dig igenom under en
Hamletföreställning?
– Fem! Jag tror det brukar bli fem. I kväll kom jag upp i sex, säger Jude Law
och skrattar.
Intervjun är tidigare publicerad i längre version i Politiken.
Översättning och redigering: Andreas Ekström