Günter Wallraff är en journalist som vill ändra på världen. Niklas Orrenius
har läst ett närgånget porträtt av mannen som ständigt iklär sig nya roller.
De flesta trappar ner vid 65 års ålder, går kanske i pension. Den tyske
journalisten Günter Wallraff är inte som de flesta. Han växlar upp.
Wallraff, levande legend, ekonomiskt oberoende, sitter på terrassen till sitt
hus i Köln och funderar ut nya roller att spela.
Han blir 53-årige Michael G, telefonförsäljare som beordras att lura turkiska
restaurangägare att köpa svindyra inramade lagtexter som finns att ladda ner
gratis på nätet.
Han tar på sig svart peruk och förvandlas till 51-årige Frank K, fjäskar för
att bli anställd av ett industribageri som bakar åt Lidl. Skriver om
brännskadorna, om de usla lönerna, om rädslan att få sparken. Skapar
internationell debatt.
Den närmaste tiden kommer vi att få se och läsa mycket om Günter Wallraffs
senaste inkarnation: somaliern Kwami Ogonno. Nästa vecka visas tv-filmen
”Svart på vitt” i Tyskland.
Med svart sprej på skinnet rör Wallraff sig över hela Tyskland och försätter
sig i olika situationer som ska avslöja rasism. Besöker campingplatser och
fina bilfirmor. Ber att få provköra nya bilar.
Eller är det Kwami Ogonno som gör det? Existerar Günter Wallraff alls när han
går upp i en roll?
När jag läser Stig Hanséns bok blir jag osäker. Hansén, som under flera år
följt Wallraff, visar att rollspelandet inte bara är en journalistisk metod
för Wallraff. Det är ett sätt att leva.
Att bli olika personer tycks ha en existentiell dimension för honom. Han
berättar om att han blev lämnad till ett barnhem som barn, hur alla barn där
skulle ha samma saker, hur inget barnhemsbarn fick skilja ut sig från ett
annat.
”Det var ett trauma att bli av med identiteten”, säger han. Nu är det som ett
rus att gå in i en ny roll. En frihetskänsla.
När Wallraff på 80-talet var den turkiske gästarbetaren Ali Levent – hans mest
kända roll – hände att han nattetid tappade kontrollen över sin identitet.
Han drömde som Ali.
Varje reporter måste hitta sitt eget personliga förhållningssätt till yrket.
Man måste inse att man har makt, och tänka över hur man ska använda den.
Günter Wallraff använder sin makt till att vara en sorts journalistisk
aktivist. Han vill ändra på saker. Stig Hansén sitter bredvid honom när han
ringer till en vd och försöker övertala honom att ge en före detta anställd
50 000 euro: ”Ni har råd att vara mänsklig, Herr Schultz!”
Wallraff listar förebilder: Jesus, Gandhi, Mandela. Wallraff tycker sig ha ett
journalistiskt uppdrag. Vem har gett dig det uppdraget? frågar Stig Hansén.
”De svaga, de utan röster och grupper som stöder dem”, säger Wallraff.
Hansén invänder:
”De svaga? Det brukar bara vara starka som uttrycker sig så.”
Det är en bra invändning.
Jag har ofta svårt för journalistik som görs med politiska agendor eller
baktankar. Men ändå. Men ändå!
Wallraff är där ute, på fältet, vid 67 års ålder. För miljonerna han tjänade
på ”Längst därnere” – boken om Ali Levent – byggde han ett kulturcentrum för
turkiska gästarbetare. Lönerna på det vidriga Lidl-bageriet höjdes med 25
procent direkt efter hans reportage.
Då kan man själv sitta där och tugga på sina jävla ord om
”konsekvensneutralitet” och ”strävan efter opartiskhet” tills man spyr och
fundera på vem som är mest moralisk.
För mig är det den stora behållningen med Stig Hanséns bok: den oblyga
moralismen. Som reporter är det omöjligt att läsa den utan att granska sina
egna drivkrafter och resultat. Vad gör jag när jag är 67 år? Vad gör jag för
att behålla hungern?
Det finns många små behållningar med boken också. Stig Hansén har en lätt, fin
berättarstil med känsla för tillvarons absurditeter. Det är uppenbart att
han beundrar Wallraff, men han blir sällan devot.
I ett av bokens bästa partier spelar de bägge reportrarna bordtennis. Hansén
blir varse ytterligare en drivkraft hos Wallraff: vinnarskallen.
”Vi värmer upp.
Ett tag leder jag med tre poäng.
Sedan tar han ett steg framåt och gör mig chanslös och visar att han bara
spelade ännu en roll när han lät mig ta ledningen.”
Niklas Orrenius, reporter på Sydsvenskan