Tusentals tonårstjejer skriker och gråter. Snart ska deras idoler gå upp
på scen och sjunga om brustna hjärtan. Scenariot skulle lika väl ha kunnat
utspela sig under 60-talet när The Monkees var populära som under
pojkbandens storhetstid på 90-talet.
– Alla generationer har sitt eget pojkband, unga killar som kan sjunga och som
sätter hjärtan i brand, säger Linus Johansson, doktorand i musikvetenskap på
Uppsala universitet.
Men begreppet "boy band" började inte användas förrän under tidigt
90-tal. Det var i samma veva som New kids on the block blev stilbildade.
Efter deras succé kom en våg av pojkband från främst USA och England.
Under 80-talet hade hårdrocksband som Europe revolterat mot det farliga och
hårda mansidealet som rådde inom genren. De vågade vara snälla, välvårdade
och det lockade fler tjejer.
– Men den starkt heterosexuellt betonade rockmusiken har alltid varit
konsertmusik och platsade därför inte på de danslokaler som tog över efter
disco-eran. Där florerade istället syntpopen, som å andra sidan till viss
del var sexuellt ambivalent. Pojkbanden lyckades kombinera den
heterosexuella maskuliniteten med dansvänlig musik och en relativt ofarlig
image. De anspelade på både oskuldsfullhet och sexualitet, säger Linus
Johansson.
Andreas Carlsson, aktuell med programmen "Made in Sweden" och "Idol",
är låtskrivare som bland annat ligger bakom några av Backstreet Boys hits.
Han säger att det under 90-talet fanns en enorm budget att lägga på
pojkbanden. De kostade mest av alla artister att underhålla, men
försäljningssiffrorna gjorde att det lönade sig i längden.
Pojkbanden var ett alternativ till grungens ovårdade utseende och image som
glorifierade utanförskap. I konceptet ingick istället ett stylat yttre,
charmigt uppförande, att medlemmarna kunde dansa och hade varsin unik röst.
– På samma sätt fungerade det kring deras personligheter. Någon var den
farliga, den söta eller den roliga. Fansen kunde ha sin egen Backstreet Boy,
säger Andreas Carlsson, som tror att "Idol" har tagit över
pojkbandens roll idag.
Kristin Olsman är före detta redaktör för pojkbandsprogrammet "Ohoj"
på Radio AF och har älskat de skönsjungande grupperna i snart tio år.
– Musiken, som främst riktar sig till unga tjejer, har blivit väldigt
smutskastad, säger hon.
Framförallt gillar hon den lättlyssnade och välgjorda pop som producerades av
Max Martin. Dagens pojkband, bland annat Tokio Hotel, har ett rockigare
sound.
Pojkbanden har kritiserats för ytlighet, banala texter och plastiga
produktioner. Men enligt Linus Johansson var ämnena i låtarna viktiga för
unga fans som lärde känna sin egen sexualitet.
– Under den polerade ytan fanns ett otroligt djup eftersom texterna handlade
om ungas vardag. Välgjorda produktioner var dessutom ett krav för att
låtarna skulle fungera i radio, säger Linus Johansson.
Kristin Olsman säger att den glansiga ytan gjorde pojkbanden mer
svåråtkomliga. De utstrålade pengar och blev därför mer attraktiva. Annars
skulle de likaväl kunna vara grannen.
Under sent 00-tal har flera gamla pojkband gjort comeback, bland annat
Backstreet Boys, men Linus Johansson tror inte att samma hype går att
återskapa. På 90-talet var pojkbanden nya och spännande, nu har de tappat
sitt nyhetsvärde.
– Å andra sidan har pojkbanden fått ett nostalgivärde, och på så sätt en
äkthetsstämpel.
Rättelse: Konserten med Backstreet Boys är flyttad från den 6
december i KB-hallen till den 8 december i Valby-hallen.