Det gick som en löpeld över Facebook och Twitter bland poesivänner vid beskedet att Wislawa Szymborska avlidit. Hon var en poet som har blivit genuint älskad av många svenskar, inte minst tack vare Anders Bodegårds vackra översättningar.
Med sin sakliga skepticism, sitt intima tilltal och sin roade esprit framstod hon som något av en 1700-talskaraktär, en rokokomänniska, och hon var också något av en dam med slöja, som inte talade om allt hon visste om den stackars mänskligheten, och allra minst om sig själv. Det århundrade hon fick leva i var dock ett helt annat, det blodiga 1900-talet som upplevt så mycket av retoriskt patos, excesser och sönderslitande extremism.
Hennes lågmält filosofiska dikter som ofta började i en förrädiskt vardaglig situation blev ett motgift mot alla totalitära anspråk. Hennes lyrik riktade ofta synskärpan bredvid, strax före eller strax efter den stora omskakande händelsen och blev just därför så verkningsfull. Värmen och livsvisdomen i hennes leende allvar gick aldrig att ta miste på.
Eva Ström