Jag har några gånger genomfört ett familjeexperiment. Det fungerar bäst på
semestern. Hela familjen, ett kollektiv på fem personer, är samlad i
sommarstugan. Då försvinner jag utan att säga något. Jag sätter mig
någonstans där jag inte syns. Ett tillfälligt uppslaget tält på gräsmattan,
den lilla stugan med våningssängen, eller på dass. Jag är tyst, jag läser,
jag sitter där och ser hur lång tid det tar innan någon saknar mig.
Aldrig mer än tjugo minuter, sedan hörs papparopet. Det är ett rörande rop,
jag kommer att sakna det när det försvinner. Det drar in mig i kollektivet
igen. Jag reser mig och visar mig. Här är jag. Nu är det vi igen.
Man kan prova samma sak i oktober, man kan med fördel sätta sig på toaletten.
I Helena von Zweigbergks helvetesskildring från en kärnfamiljsresa till
Sicilien ”Under vulkanen”, som kom i våras, konstaterar Anna, mamman och
livsnjutningsskribenten: ”Vad vore familjelivet om man inte kan smita iväg
på toaletten en stund? Toaletten är familjelivets fristad. Där pustar man ut
med jaget utsläppt, som om man hållit skärpet för hårt kring det under
dagen.” I Emma Hambergs moderna bildningsroman ”Brunstkalendern” från 2007
bryter den utslitna fyrbarnsmamman Lena ihop under pågående femårskalas. Och
vart kan hon ta vägen, var finns låset? På toaletten så klart: ”Låser
dörren, sätter sig på toaletten och gråter rakt in i sin nya rosa ekologiska
handduk.”
Badrummet är ett perfekt rum för drama. Såväl det stillsamma inåtvända
familjedramat, som det romantiskt tragiska döende dandyn-dramat, eller
skräckfilmsskriksdramat som hos Hitchcock eller otrohetsdramat som i ”Farlig
förbindelse”. Det är något med kroppen och badrummet, sårbarheten, och
ensamheten, och så det lilla begränsade rummet.
I Alan Balls film ”American Beauty”, om en förortsfamilj i totalt sönderfall,
presenterar sig i inledningen huvudpersonen Lester Burnham, spelad av Kevin
Spacey: Han kliver ur sängen, i tofflorna, in i duschen. Han berättar:
”Titta på mig, jag runkar i duschen. Det här är höjdpunkten på min dag, det
går bara utför härifrån”. Lester Burnham är absolut ensam i sin familj, i
sin villaförort. Det är bara i badrummet han får vara för sig själv på
riktigt.
Att vara sig själv i familjekollektivet, att få just Egen Tid, den tanken
tycks ha fötts i slutet på 1950-talet. Och badrummet blev en av de viktiga
platserna för frigörelsen från familjekollektivet. Tidningen Allt i Hemmet
var vid den här tiden en av det moderna livets främsta förespråkare, dess
chefredaktör Marianne Fredriksson sin tids Mama-ideolog.
1957 höll tidningen Arbetet en villautställning i Malmö. Där fick besökare
fylla i ett frågeformulär med krav och önskemål på framtidens villa. Utifrån
materialet skapade två arkitekter ett hus som presenterades i Allt i hemmet
under rubriken ”Den vetenskapliga folkvillan – ett hus fullt av charm”. I en
intervju sa arkitekterna att ”vi har kommit en bit på väg mot en realistisk
bostad”.
Bland de fem punkterna som låg till grund för huset fanns bland annat krav på
ett badrum med ”möjligheten för varje familjemedlem att dra sig tillbaka”
och ”att uppleva badet som ett nöje och en avkoppling”. Det är inte svårt
att föreställa sig att det, trots talet om varje familjemedlem, var framför
allt kvinnorna man vände sig till med den tanken.
Tanken på den egna tiden var född. Den som inleder Maria Svelands debattroman
”Bitterfittan”, kvinnan med den egna semesterveckan som ska hitta sig själv
och sin roll i familjen. När Martina Haags romanfigur Bella i den
samtidsironiska ”I en annan del av Bromma” får tre veckor för sig själv i
Stockholm utspelar sig följande tidstypiska inre monolog i tvåbarnsmamman
Bellas huvud: ”Jag kan äta vad jag vill. Jag kan läsa vad jag vill. Jag
behöver bara bry mig om mig själv. Lyxigt”. Hon dricker fil direkt ur
paketet och läser alla delarna i DN.
Den moderna familjen i det moderna huset började på 1960-talet lämna den där
idén om boendet som bara en funktion bland andra. Bostaden skulle kunna vara
något fantastiskt, något att drömma om. ”Rikt på färger, ting och
hemtrevnad” liksom ”vuxensamvaro, förtroliga samtal, te och sympati”, som
det står i ”Villan vi drömmer om”, en Allt i hemmetbok från 1963. Där
påpekar man också att en av fördelarna med ett gästsovrum är att ”dit kan
den dra sig tillbaka som känner sig trött eller indisponerad under en
festkväll”. Individerna i kollektivet.
Till och med nördtidningen Populär Mekanik gjorde 1961 ett villanummer. Där
presenteras en ”Hollywoodvilla”, ”med allting inbyggt”, men också med ett
”badrum med direkta förbindelser med föräldrasovrummet”.
Det är den moderna villadröm som Ang Lee dekonstruerar i sin förortsdystopiska
film ”The Ice Storm”, som utspelar sig 1973. Där är familjerna moderna
tragedier och barnen dess övergivna offer i periferin.
”In your mind you can have perfect space”, säger sonen i den utåt sett mest
moderna av de förortsfamiljer som befolkar ”The Ice Storm”. De har ett
nybyggt ultramodernt vitt sjuttiotalshus i skogen, med vattensäng, orange
webergrill. Ett av barnen i en annan familj läser serietidningen Fantastiska
fyran och konstaterar att meningen med Fantastiska fyran, är ”att din familj
är som din egen antimateria”. I den antimateria som är familjen försvinner
du själv. Det är familjens paradox: Den plats som skapade dig, blir också
den plats där jaget upphör.
När arkitekten Anders Wilhelmson utropade ”kärnfamiljen är död” och visade
sitt eget hem i Dagens Nyheters bostadsbilaga var en av hans märkligaste
idéer den om det dörrlösa badrummet. Det handlade om att inte dölja något,
om en sorts flytande rum i hemmet utan gränser, han uppgav sig ”inte generad
över att duscha i det öppna badrummet”. Möjligen ett uppror mot det
funktionella boendet, mot de borgerliga idealen, där han, enligt artikeln
skulle, ”kunna konfronteras med familjen på gott och ont, i nöd och lust”.
I ett sådant modernt experimenthus blev man tvungen att bygga sig sitt eget
låsbara badrum i huvudet, ett perfekt avskilt rum som skyddar mot
antimaterien familjen. Eller göra som arkitektsönerna i experimenthuset.
Duscha i källaren.
DAN HALLEMAR
arkitekturskribent