Har ni sett Joey Tempests tatueringstäckta axelparti och armar? Eller hur
Takidas sångare Robert Pettersson svingar sitt mikrofonstativ på scen som om
det var ett kastspö?
Naturligtvis inte.
Varje genre och epok har sina attribut och ritualer, inte bara subgenrerna
utan också de breda arenavarianterna. Men Europe och Takida, som
tältturnerar tillsammans och når Malmö 6 augusti, har ändå inte bara den
breda träffytan utan också de orubbliga melodierna gemensamt.
Takida äger radiovågorna, Europe har erfarenheterna och den djupare
hitkatalogen. På scen lyckas veteranerna slå an ett ackord där bandets
guldepok samklingar med deras vuxna och material och den musik som formade
deras drömmar medan de fortfarande sov i pojkrummen. Att deras senaste album
är deras starkaste hjälper; det ger bandet ett självförtroende som är helt
oberoende av hur många i publiken som faktiskt hört det.
Bäst denna kväll är den lätt proggorienterade och suggestiva, men ändå
kompromisslöst melodiösa och publiktillvända "No Stone Unturned". Men mest
typisk för institutionen Europe är "Superstitious", bara milt moderniserad.
Syntfanfaren, som 1989 var en samtidsmarkör i en redan lätt förlegad genre,
har överlevt decennierna och är idag lika mycket vintage som något annat.
Joey Tempest är bra på scen. Han har alltid tett sig lättviktig, men i takt
med att tungviktarna som en gång influerade honom tappar pondus och
röstomfång framstår hans smidighet som vokalist alltmer imponerande och unik.
Takida hör till en annan skola. Tyngre och mer molande prylar står på schemat,
och utfallet blir gärna ett stycke Metallica-angst men helt utan de fula
grimaserna. Hos Takida finns alltid ett okonstlat leende och en melodi som
vill bli kompis. Robert Pettersson är snacksalig som få; det enda som får
tyst på honom är allsången i "Curly Sue" — den är lika självspelande som
någonsin Europes "Carrie" (och inte hälften så grovhuggen), den behöver inte
honom längre.
Annars är det ofta sologitarristen Mattias Larsson som står för
uppsamlingsheaten. Hans magnetiska solon, rakt spelade och med siktet mot
det majestätiska, är som små kraft- och blysamlingar.
Men lite för ofta tar bandet annars till oktavtricket. När sångaren nött ut
sina melodier, gnidit dem likt hårt smutsade skor mot en dörrmatta, går han
upp en oktav och återupprepar exakt samma fras. Ett slags lyft blir det, men
säg den dörrmatta som flyger för evigt.