När Kim Thúy var tio år flydde hon med båt från södra Vietnam, undan kommunisterna. En lång resa senare, efter en vistelse i ett flyktingläger i Malaysia, gick familjen i land i Kanada. De var ”boat people”. Båtflyktingar.
Trettio år senare fick Kim Thúy en livskris och stängde sin restaurang. Hennes man sa: ”Ta en månad ledigt och tänk igenom vad du verkligen vill.”
Resultatet: en mycket speciell roman. Om Vietnam, om att vara flykting, om att vara ett vietnamesiskt barn i Kanada, om att ha en son med autism, om att komma från en välbärgad familj men ha föräldrar som tar städjobb för att överleva. Om rosa plastarmband med diamanter i.
– Min dröm har alltid varit att få läsa och skriva. Men jag trodde inte att det skulle bli en bok. Jag satt framför datorskärmen och lekte med ord. Varför skrev jag just det här? Kanske för att jag var lat. Jag hade bara en månad på mig så jag skrev om det jag visste något om. Namnet, ”Ru”, betyder vaggvisa. Men min restaurang hette Ru de Nam – jag ville ta ett kapitel av mitt liv och skicka det vidare.
Kim Thúy tänkte också på alla historier hon berättat för sina barn.
– Mina föräldrars generation är gamla nu. Det är viktigt för mig att försöka minnas vad de har upplevt. Jag skrev för att mina barn ska kunna gå tillbaka till det om tio år. Men det är en roman, jag har fokuserat på små detaljer. Vill min son ha det stora perspektivet måste han läsa om det på andra ställen. Det intressanta var att ge honom vår tolkning av världen just då. Jag gillar att det jag skrivit kan appliceras på många av de vietnamesiska båtflyktingarna.
Boken börjar: ”Jag kom till världen under Tet-offensiven några dagar in på det nya året, Apans år, när explosionerna från de långa smatterbanden som hängde utanför husen ackompanjerades av knattret från kulsprutorna.” Sedan fortsätter det, med fragment som ofta bara är en sida långa, men som krokar i varandra. En lång medvetandeström, som jag inte kunde lägga ifrån mig.
– Jag har aldrig studerat fransk litteratur. Jag visste inte att strukturen var märklig, för mig kom det naturligt. Det var därför jag blev förvånad när journalisten från Le Monde ville att jag skulle förklara strukturen – i en hel timme.
Hur ser du på Vietnam idag?
– När jag jobbade som advokat bodde jag tre fyra år i Vietnam. Det var då jag lärde mig vad Vietnam var. Min farbror och mina kusiner valde att stanna kvar. De lever under den kommunistiska regimen men har inte blivit kommunister. De håller låg profil. Min farbror var politiker och journalist, och det har han slutat med. Han älskar sport, så det har han skrivit om under alla år.
Jag läste nyligen Nam Les bok ”Båten” som tangerar samma ämne. Hur kommer det sig att den vietnamesiska båtlitteraturen kommer nu?
– Vi har helt enkelt inte haft tid att titta på vår kollektiva historia förrän nu, vi har haft fullt upp med att överleva. Jag beskriver i boken hur mina föräldrar tog städjobb, de kämpade för sina barns framtid. Efter trettio år nu är vi mer stabila, vi har en ekonomisk säkerhet. Vi kan reflektera, leva lite. Tid är lyx, skriva är en ännu större lyx. Det är därför vi har den här 1,5-generationens vietnamesiska invandrare som börjar skriva nu.
– Men jag trodde aldrig att skrivandet kunde vara ett jobb. Jag tänkte att jag skulle ha en karriär. Och jag har familj så jag kan skriva när barnen är i skolan, och när jag har tvättat klart och lagat mat. Skriva är fortfarande ingen prioritet, det känns fortfarande som ett privilegium.
Håller du på med något nytt?
– Nästa bok ligger redan klar på redaktörens skrivbord. Den kommer ut i Kanada till hösten. Jag vet inte hur jag ska summera. Inte ens ”Ru” kan jag summera – den handlar om meningslösa detaljer. Och den nya boken handlar om samma sak.