Och hur var det nu det började i första novellen, ”En studie i rött”? Dr
Watson kommer hem från det andra Afghanistankriget som krigsskadad
sjukpensionär – ensam, depressiv, på drift i samhällets marginaler. Där
träffar han av en slump en annan outsider, Sherlock Holmes: manodepressiv,
ensam, genial men med en antisocial störning förknippad med kriminella. De
flyttar ihop på Baker Street 221B för att lösa mysterier och brott som går
långt utöver vanligt polisarbete.
Så börjar också ”A Study in Pink”, första avsnittet i Moffat &
Gatiss kritikerhyllade BBC-serie. Med tillägget att vi befinner oss i nutid:
samma hopplösa koloniala konflikt i Afghanistan, samma sociala utslagning av
krigsveteranerna. Då som nu en ambivalent fascination för det moderna och
för den geniala individen, deckaren likaväl som seriemördaren.
Industrirevolutionens Sherlock telegraferar, åker droska och tåg; nutidens
använder mobiltelefon, datorer och internet. Fast teknologin tillhör även
fienden, till exempel hans machiavelliske underrättelseagent till bror,
Mycroft, som bland annat använder Londons övervakningskameror (per capita
flest i världen) för att hålla deckarparet under kontroll.
”Sherlock” är en revisionistisk genrestudie, sedd som i de ursprungliga
novellerna ur Watsons synvinkel. Han är åskådarens ombud, kanske inte lika
briljant som sin kompanjon men insiktsfull om själsmörkret som lurar i
denne. Samtidigt låter upphovsmännen oss ana att det parallellt med Watsons
beundran för Sherlock pockar en dröm hos Sherlock om att vara som Watson –
utan det maniska behovet av kickar, förlöst från främlingskap och med en
förmåga att älska.
Sherlockianer kan roa sig med kluriga referenser – kaffemuggen från Criterion,
nikotinplåstren som ersättning för kokain, namn på rollfigurer – och för en
publik van vid de svenska polisseriernas konstnärliga nollpunkt är det en
fröjd att se gediget hantverk, där filmfotografen kan placera kameran och
klippningen musikaliskt följer berättelsens tempo.