Please Please Me (1963)
Betyg: 4
The Beatles i början av 1963 var en märklig kombination av stilmedveten
självsäkerhet och en genremässig flaxighet som lätt kan tas för en
överdriven vilja att vara till lags.
Bossa? Shownummer? Vi ställer upp! Samtida R&B och egna
rock’n’rollåtar? Sådant gör vi nog så gärna.
Lejonparten av ”Please Please Me” – de fyra singelspåren oräknade – spelades
in med tvåkanalig bandspelare på en och samma dag. Bitvis låter det
sammanbitet stelt och en smula vattenkammat, men The Beatles i denna propra
tappning – fångade som i flykten mellan Hamburgs sunkigaste barer och
Londons prydligaste skivbolagskontor – är en svåremotståndlig liten
beatkombo.
De egna låtarna är inte så många – åtta av fjorton – men de var fler än vad
omgivningen förväntade sig från fyra unga Liverpoolkillar, och flera av dem
hör till plattans bästa.
Inspelningarna har vunnit förvånansvärt mycket på ommastringen. Lyssna
exempelvis på den distinkta stämsången bakom McCartney i ”PS I Love You”.
Bästa spår: I Saw Her Standing There
Största remaster-lyft: Anna (Go To Him)
With the Beatles (1963)
Betyg: 4
Det unga Beatles var mästare på att komma till saken: redan 27 sekunder in i
inledande ”It Won’t Be Long” tar John Lennon oss med i refrängen.
Ja, den andra refrängen alltså.
”With the Beatles” är på alla sätt en förbättring av den lite osäkra debuten.
Sånär som på den avslutande Motowncovern ”Money (That’s What I Want)” som,
trots de uppenbara avsikterna, John Lennon inte lyckas gasta sig igenom med
samma kombination av själ och frenesi som i debutens Isley Brothers-cover
”Twist And Shout”.
Detta är väldigt mycket Lennons platta, även om McCartney låg bakom ”All My
Loving” som var den stora hiten. Detta är ett av de spår som tydligast
vinner på den ommastringen – hädanefter slipper vi ljudet av en Ringo som
tycks stå i köket och slamra med disken istället för att spela trummor. I
gengäld tappas riktningen i ”Not A Second Time”, den spretar.
Bästa spår: It Won’t Be Long
Största remaster-lyft: All I’ve Got To Do
A Hard Day’s Night (1964)
Betyg: 5
Tretton nya Lennon/McCartneylåtar, bara ett dåligt spår (låten de gav åt
Harrison).
Titellåten har ni antagligen hört mängder av gånger, liksom ”Can’t Buy Me
Love”. De dolda guldkornen finns på andra halvan, bland låtarna som inte
ingick i filmen. ”You Can’t Do That” är hårdför R&B
med en Lennon i högform; ”Things We Said Today” är en rytmiskt ombytlig
poplåt från en osedvanligt vemodig McCartney; ”I’ll Be Back” är en sorgsen
final där Lennon leker moll/dur-lekar och vänder ut och in på den gängse
popformen.
Detta är tveklöst den mest lyckade stereomixen bland de tidiga plattorna.
Redan intro-ackordet på Harrisons nyinköpta Rickenbackergitarr brer svepande
ut sig över hela ljudbilden.
Men det är bara i monoversionen av ”If I Fell” som den där tuppen som fastnat
i halsen på McCartney – 1:45 in i låten – har plockats.
Bästa spår: A Hard Day’s Night
Största remaster-lyft: I’ll Be Back
The Beatles For Sale (1964)
Betyg: 5
Den här brukar betraktas som en mellanplatta, gjord av ett slutkört band som
inte ens orkat bidra med fler än åtta egna låtar och därför tvingats fylla
ut med covers.
Men den där begynnande livströttheten kanaliseras perfekt i en ny sorts
popplatta och blir ett försäljningsargument i sig. Den uppgivna tonen i
inledande svartsjukedramat ”No Reply” – en introlåt som bandet nästan
omärkligt snubblar in i; jämför med de resoluta inledningarna på tidigare
tre album – ger plattan från allra första början ett spänt återhållet drama.
Plattan innehåller flera spår som sällan applåderas och som därför aldrig
blivit utslitna. Lennons ”I Don’t Want To Spoil the Party” är liksom
McCartneys ”Every Little Thing” och ”What You’re Doing” är obskyra men låter
ändå väldigt bekanta: som ljudet av ett nästan hemligt Beatles från ett
alternativt universum.
Den nya mastringen ger musiken ett varmare sound. Men överlag är det
monoversionen som låter bäst; jag saknar den kärnfulla kraften i exempelvis
sticket på ”No Reply”.
Bästa spår: No Reply
Största remasterlyft: Words of Love
Help! (1965)
Betyg: 4
Istället är det här som tröttheten leder till en del förutsägbara inslag.
Stora delar av ”Help!” är ljudet av The Beatles på rutin.
Det mesta av det bästa låg på vad som brukade vara LP:ns framsida, det vill
säga låtarna från filmen. Bland dessa växer framför allt ”You’ve Got To Hide
Your Love Away” i den nya stereomastringen: Lennons sångröst ligger tätt
tätt, och den akustiska gitarren får en distinkt ton som tillåter nyanserna
att komma fram. Vilken fantastisk sångare han var under åren då han sjöng
som mest. Även titelspåret låter mycket bättre i stereo.
Bästa spår: Ticket to Ride
Största remasterlyft: You’ve Got To Hide Your Love Away
Rubber Soul (1965)
Betyg: 5
I slutet av 1965 tog Beatles så stora kliv, och i så många riktningar, att ett
enda album är på tok för lite för att fånga in deras landvinningar. ”Rubber
Soul” är ändå ett gott försök.
Lämnar man George Harrisons begynnande intresse av indisk musik och en
harmonisk mer trångbodd och därför mer suggestiv pop åt sidan – och varför
skulle man det? – så åters -tår två viktiga strömningar.
Å ena sidan tar bandet allt tydligare intryck av Bob Dylan – manifesterat
bland annat i ”Norwegian Wood”, med ett melidiskt tema som som Dylan själv
återanvände i ”Third Time Around”.
(Kanske var det medvetet. Lennon själv, bara lätt paranoid, var övertygad om
att Dylans text riktades mot honom: ”hördu, detta är tredje gången du
försöker imitera min stil. Lägger du inte av så gör jag fler pardodier av
den här typen på dina låtar”.)
Å andra sidan utforskar Beatles ännu ivrigare än tidigare den dagsfärska
amerikanska soulmusiken, med vinkningar åt både sydstatssoul i Otis
Redding/Wilson Picketts anda (riffdrivna låtar som ”Drive My Car”, ”Think
For Yourself”, ”The Word” och det samtida singelspåret ”Day Tripper”) och
den mer tillrättalagda popvarianten som gjordes av Motownartister som The
Four Tops (”You Won’t See Me”). Själva albumtiteln är bandets självmedvetna
erkännande om sin tacksamhetsskuld.
Allt bandet tog sig an vid den här tiden blev dock inte enbart fantastiskt,
det blev också väldigt eget. Stones och Yardbirds må ha varit inne och
tassat på samma marker, för att inte tala om renläriga och vördnadsfulla
modsband som The Small Faces, men sättet att omfamna olika typer av
influenser och i samma famntag omforma dem gjorde The Beatles till ett unikt
band.
Ja ja. Ni har hört låtarna. Måste ni köpa dem en gång till?
Upp till er. Men delar av albumet är en verklig uppenbarelse. Tydligheten i
bandets insatser är anmärkningsvärd. Man kan skönja de individuella rösterna
i stämsången som aldrig tidigare, man inser rätt snabbt att McCartney redan
här höll på att utvecklas till popens främsta basspelande estet – lyssna
bara på Harrisons låt ”If I Needed Someone”: i grund och
botten en bearbetning av The Byrds tolkning av Pete Segers folksång ”Bells
of Rhymney”, som med McCartneys glasklart stringenta basspel i kombination
med Harrisons karaktäristiskt surmulna framtoning blir något så mycket
märkvärdigare än så.
Dessutom måste jag framhäva hur det samkörda bas/gitarr-riffet i ”Drive My
Car” får extra pondus i den här kristallklara men ändå varma ommastringen.
Bästa spår: In My Life
Största remaster-lyft: If I Needed Someone
Revolver (1966)
Betyg: 5
Ni har inte hört världens bästa album förrän ni hört det i både stereo och
mono. Sorry. Ni måste ha båda.
”Eleanor Rigby” är överlägsen i monomixen, som centrerar sången och låter den
dubbla stråkkvartetten cirkla runt McCartney. Några av stereoåkningarna är
verkligen besvärande när man lyssnar i lurar. Även ”Taxman” ska höras i
kompakt mono.
I gengäld kan inget matcha stereotagningen av Lennons tillbakalutat
psykedeliska ”I’m Only Sleeping”; i monomixen låter de så karaktäristiska
baklängesgitarrerna trängda.
”For No One”? Jag tycker att McCartney kommer för nära mig i stereomixen; jag
föredrar den där lätt distanserade hållningen som jag vant mig vid, där
sångaren är tyglad snarare än intim eller übersensibel.
Fast ”Here There And Everywhere” – ett lyft i båda versionerna – blir som
allra mest sublim när McCartney får sjunga duett med sig själv i
solfjädersstereo.
Bästa spår: She Said She Said
Största remasterlyft: Here There And Everywhere
Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band (1967)
Betyg: 5
Periodvis har detta nog varit tidernas mest överskattade album, eftersom fans
velat tillskriva musiken kvalitéer och musikerna anspråk som aldrig någonsin
funnits där.
Sanningen är väl att Beatles gjort bättre, om än kanske inte lika
genomarbetade plattor (eller hur är det med ”Abbey Road”?). Sanningen är att
de gett ut ett flertal starkare sångsamlingar. Sanningen är att ”Revolver”
är konstnärligt mer utmanande.
Men sanningen är också att Beatles aldrig gått in lika storögt fascinerat och
nyfiket i en kreativ process som i fallet ”Sgt Pepper” (men det där är en
sanning med modifikation; ibland inskränker sig detta Beatles till duon
McCartney/George Martin; den redan lite förbittrade Harrison hade tankarna
på annat håll, och Lennon såg mest till sina egna sånger som nu för första
gången var i minoritet).
Nåväl.
Är det bra, då? Det är ju ett helt enastående album: lekfullt på ett både
barnsligt och konstnärligt vis (sådan var tidens anda under månaderna strax
före ”Summer of Love”). Sgt Pepper må vara överskattad. Inte desto mindre
förblir albumet ett äventyr att upptäcka.
Sedan jag fick monoboxen i mitt knä har jag nästan bara lyssnat på
monoversionen. Den är annorlunda. Lite mindre spännande och lite mer
tillsnörpt än den mer kända stereomixen, men väldigt fascinerande.
”A Day In the Life” funkar förvånansvärt väl; soundet i låtens båda
galenskaps-crescendon är kompaktare, vilket ger mig en klaustrofobisk känsla
som är rätt häftig.
”Lucy In the Sky With Diamonds” tappar halva värdet när McCartneys fritt
betande bas tas in i flocken av instrument. Men fasförskjutningarna i
refrängerna kommer bättre fram; kontrasten mellan den sublima versen och den
(låt oss vara ärliga) svenniga refrängen blir mindre.
Den verkliga skillnaden, den finns i “She’s Leaving Home”. I monomixen drevs
tempot upp med så kallad varispeed – effekten är förstås inte bara ett högre
tempo, utan också en högre tonart och ljusare klanger. Av någon anledning
(misstag, antagligen) gjordes inte detta med stereomixen som ju inte
bandmedlemmarna övervakade. Och vet ni vad? Det där var ett lyckokast, hur
oplanerat det än var. Med det högre tempot tappar låten den där släpigheten
som bidrar till dess vemod.
Bästa spår: A Day In the Life
Största remaster-lyft: Getting Better
-------------
Magical Mystery Tour (1967)
Beyg: 4
Märkligt album: i grund och botten en dubbel-EP med sex låtar, kompletterade
av fem låtar varav två visserligen kom från tidernas näst bästa singel
(”Strawberry Fields Forever”/”Penny Lane”) men som likväl var malplacerade
på detta album som ursprungligen sattes samman enbart för den amerikanska
marknaden.
Här finns två av Beatles väldigt få riktigt missriktade arbeten redovisade:
den pretentiösa, semiflummiga instrumentala bluestolvan ”Flying” och
Harrisons multipelt kraschande psykedelianummer ”Blue Jay Way”.
Men här finns också enskilda låtar som hör till bandets bästa. McCartneys ”The
Fool On the Hill”, i det närmaste ett solonummer, är i vilken skepnad den än
presenteras en grann sång där text, melodi, arrangemang och vokalt
framförande är i fullständig symbios. Men aldrig har sången varit lika naket
framträdande och känslomässigt komplex som i denna skrubbade version.
Bästa spår: I Am the Walrus
Största remaster-lyft: The Fool On the Hill
The Beatles (White Album) (1968)
Betyg: 5
”It’s the Beatles’ White Album. Shut up”.
Orden är McCartneys. De kommer som en hastig slutkläm, i ett avsnitt av
”Anthology”-serien, i ett resonemang om den spridda uppfattningen att
dubbelalbumet ”The Beatles” borde ha kortats ner till en enda enastående LP;
bland annat George Martin framhärdar i den uppfattningen.
Naturligtvis har McCartney rätt: det går inte att skära mer än möjligen lite
försiktigt i marginalerna utan att förvanska det generöst omfamnande verk
som är ”The White Album”. Albumet skulle bli fattigare om man bara tog med
de fjorton bästa spåren; det kräver utsvävningarna, pastischerna,
parenteserna, bryggorna, kontrasterna, excesserna, bagatellerna.
Och aldrig blir det tydligare än med dessa versioner i högtalarna (mono och
stereo; de är nästan likvärdiga, men jag föredrar med tvekan stereon).
Plötsligt är plattorna så informationsäta att vi egentligen får för lite av
bagateller och transportsträckor.
När det ska rocka, då rockar det obarmhärtigt (”Birthday” och ”Everybody’s Got
Something To Hide” är nu snudd på lika brutala som ”Helter Skelter”).
När låtarna kräver en närgången röst med fraserings- och nyanseringsförmåga,
då är flera uppe där i toppen med ”Julia” (”I Will”, inte minst. ”Mother
Nature’s Son”. Till och med westernparodin ”Rocky Racoon”).
Och så har vi de detaljrikt arrangerade, ofta lite vemodiga men samtidigt lite
skrämmande sångerna som får ytterligare pregnans i dessa versioner. ”Cry
Baby Cry”. ”Sexy Sadie”. ”Dear Prudence”. Kanske också ”Long Long Long”,
även om jag tycker att en del av mystiken skingrats. Fast det går
fortfarande att skrämma barn med den.
För övrigt är ”Honey Pie”, i den andra änden av skalan, fantastisk
underhållning. Hyllning eller träffsäker parodi? Måste man bestämma sig?
Bästa spår: Happiness Is A Warm Gun
Största remaster-lyftet: Cry Baby Cry
Yellow Submarine (1969)
Betyg: 3
Det ursprungliga soundtracket till den animerade filmen delas mellan George
Martins orkestermusik (funktionell, inte mer) och endast sex Beatleslåtar,
varav två getts ut tidigare.
Övriga fyra skulle egentligen ha getts ut på en EP, men av detta blev
intet. Nu har monotagningarna avtäckts för första gången – den finns i ”Mono
Masters”, en av plattorna i monoboxen. Dessa överglänser dessa stereomixar,
men det gör också de versioner som gavs ut i ommixat stereoskick på ”Yellow
Submarine Songtrack” år 1999.
Låtarna? Med ett undantag hör de inte till Beatles bättre. McCartneys allsång
”All Together Now” föregick hans baktalade ”The Frog Song” med två
decennier. Harrisons ”It’s All Too Much” är egentligen ett missriktat,
plågsamt utdraget och tröttsamt experiment i rundgång och tristess. Men den
har någonting, om än halvt dolt i LSD-dimma. Den är bäst i mono.
Däremot har jag alltid gillat den lika sorgsna som bittra axelryckning till
poppsykedelia som är Harrisons ”Only A Northern Song”, som blev över från
”Sgt Pepper”-inspelningarna.
Bästa spår: Hey Bulldog
Största remaster-lyft: It’s All Too Much
Abbey Road (1969)
Betyg: 5
George Harrison hade synpunkter på vad han uppfattade som McCartneys
övernitiska basspel i vad som skulle bli gitarristens främsta evergreen:
”Something”.
Harrison hade rätt att tycka vad han ville, även då han tyckte fel. Som här.
”Abbey Road” är åtskilligt. En perfekt glänsande popproduktion. En skattkista
av melodier. Och en provkarta över hur pop-bas spelas när den uträttar som
allra mest: självständigt, oförutsägbart och fullt med kontramelodier men
alltid i tjänst hos låten.
Så där spelar McCartney i ”Something” och på hela plattan. Och aldrig har det
varit lika uppenbart som nu.
De stora uppenbarelserna kommer ändå under andra halvan av plattan, i det
kollage vars främsta kreatör var McCartney (och som, onödigt pretentiöst,
kommit att kallas en ”minisymfoni”). ”Sun King” förblir ett stämningsnummer,
men klingar nu med en självklar stringens som för alltid diskvalificerar
snacket om att den bara finns där för att överbrygga viktigare låtsnuttar.
Hela det sista 20-minuterssjoket av plattan är en nästan löjligt avväpnande
demonstration av pophantverk när det är som mest snillrikt och
trippebottnat.
Bästa spår: You Never Give Me Your Money
Största remasterlyft: Sun King
Let It Be (1970)
Betyg:3
Efterspelet. Plattan som fick lappas ihop.
Ju mer tiden går, desto svårare har jag för Phil Spectors siraps- och
änglakörs- och easy listening-attack på ”The Long And Winding Road” och
”Across the Universe”.
Sedan ”Let It Be … Naked” gavs ut 2003 – McCartneyinitierad bearbetning av
tejperna från hela ”Let It Be”/”Get Back”-projektet – finns det allt mindre
anledning att ha tålamod med de där snuttarna som klippts in mellan de
centrala låtarna för att ge lite livekänsla. En onödig platta.
Bästa spår: Let It Be
Största remaster-lyft: Finns inget
Past Masters vol 1 & 2
Betyg:5
Dessa båda cd samlade 1987 låtarna som inte hörde hemma på något av de vanliga
albumen. Främst rörde det sig om singelspår.
Kritiker har invänt att dessa låtar hellre borde läggas som bonusspår på de
cd-plattor som de tidsmässigt ligger närmast. God tanke, men det skulle
kunna fördärva den upplevelsen av en genomtänkt enhet som ändå flertalet av
Beatles album är.
I vilket fall: flera av bandets största enskilda låtar finns här. Till
skillnad från efterföljande decenniers popstjärnor bröt Beatles nästan
aldrig ut albumspår och gjorde dem till singlar; singellåtarna föregick
albumen, som en förvarning om vad som komma skulle, men de inkluderades
sällan på albumet.
Ska man kritisera EMI så ska man istället ställa dem mot väggen och kräva att
”The Mono Masters” – det vill säga monoboxens motsvarighet till denna dubbel
– ska finnas att köpa separat. Flertalet av dessa låtar gavs ursprungligen
ut i monoversion, och en förkrossande majoritet av dem låter bättre i mono –
inte bara tidiga saker som ”I Want to Hold Your Hand” utan också modernare
låtar som ”Paperback Writer” (vilken krutdurk i mono!!!), ”Revolution” och
”Lady Madonna”.
Hitlåtar, indeed. En del av charmen med den här samlingen är att nästan
varannan låt är hyfsat obskyr, men bara sällan mycket sämre än singelhitsen.
Bästa spår: Paperback Writer
Bästa remaster-lyft: Paperback Writer