Affischen på Stockholms konserthus säger i siffror vad projektet handlar om:
600 sidor noter – 32 sonater – 8 konserter – 1 pianist.
Pianisten är Hans Pålsson; han spelar under loppet av 17 dagar Beethovens alla
pianosonater i Stockholms konserthus Grünewaldsal.
Denna redovisning av ett studium som sträckt sig över åtskilliga decennier,
med särskild koncentration till det senaste året, tjuvstartade egentligen
för en dryg vecka sedan på Palladium i Malmö, där Pålsson samlade fullt hus.
Bland annat spelade han ”Hammarklaversonaten”, erkänd som en av de
knivigaste bland alla kniviga sonater.
Även Grünewaldsalen var välbesatt vid matinén i lördags, den andra konserten i
Stockholmsserien. Det är säkert själva upplägget, den totala mängden, som
också lockar: en pianorepertoarens ”Nibelungens ring”.
Pålsson gör entré i flärdfri svart kostym med ett lätt bekymrat leende på
läpparna. Sen kastar han sig in i spelet och tar åhörarna med överrumpling.
Nyckelorden är koncentration och dramatik.
Pianisten liksom kupar sig över klaviaturen, kryper ihop och träder i kontakt
med tangenterna. Det yttre fysiska utspelet, som vissa klaverlejon fäster
vikt vid, betyder mindre. Dramatiken hämtas ur musiken.
Vad interpreten får fram är ett slags musikaliskt rollspel: motiven och
dynamiken får karaktär av repliker – viskningar, rop eller rytanden –
formulerade på en scen; de kan framhävas eller döljas i det klingande
flödet. Ett skapande av registereffekter, där valet av dundrande accenter
och regisserandet av spröda löpningar förmedlar spänning.
Åhöraren sitter inte säker, och det är ju poängen. Vad kommer härnäst? Det är
som att se ”Hamlet” för första gången när Pålsson spelar ”Spöksonaten” mitt
på blanka eftermiddagen i Konserthuset.
Det speciella är att Hans Pålsson inte drar sig för att ta risker. Hela
företaget är ju en enda maratonrisk. Men i själva spelmomentet tillkommer
dristigheten att vilja uttrycka kontraster i tempon och nyanser så tydligt
och övertygande som möjligt. Pålsson löper linan ut. Ibland slår det slint
för något ögonblick. En ton kan hamna fel, en övergång slira. Han är ju
ingen cd-skiva. Men målet missar han inte: att levandegöra Beethovens konst
till varje pris.