En person i min omgivning skrattar sardoniskt när hon får höra att titeln på Klas Östergrens nya roman är ”Den sista cigarretten”.

Det kan man kanske förstå. Man skulle ha reagerat likadant om Zlatan skrivit sina memoarer och kallat dem ”Bollen är rund”.

Klas Östergren är en sådan författare som man vet var man har, tror man. Det är ett av skälen till att han har en så stor och hängiven fanklubb (till vilken jag hör). Det är samtidigt orsaken till att de icke-frälsta gärna betraktar denna fanklubb med överseende löje – dessa grånade gossar som fortfarande upplever ”Vienna” med Ultravox som ett sublimt uttryck för sin livskänsla.

Så. Here’s looking at you, kid!

Den som tar titeln till intäkt för att här väntar en klassisk Östergren har inte fel. Här har vi: en berättare vars livshistoria i många avseenden stämmer överens med vad som är känt om författaren Klas Östergrens biografi. En excentrisk man som släntrar in från vänster med en välknuten slips kring halsen och skaffar sig en egendomlig makt över berättaren och dennes liv. En vacker, gåtfull och för berättaren farlig ung kvinna. Ett Stockholm av Söderkvartar, Östermalmsloft och genomskådande bartenders. Manliga överlevnadsstrategier på den skånska bonnvischan. Ett blandband. Dunhillcigarretter. Visdomsord. En slapstickartad anekdot om sex med djuriska förhinder.

”Den sista cigaretten” knyter an till storverket ”Gangsters” från 2005, som i sin tur tog spjärn i Klas Östergrens närmast sönderälskade genombrottsroman ”Gentlemen” från 1980. Liksom i ”Gangsters” håller Östergren i den nya romanen domedag över sin populära persona, sin dikt, kanske också över sitt eget liv. Men han gör det på ett mer publiktillvänt och därför försåtligare sätt. De meta­litterära, självkommenterande dimensionerna är inte lika tydliga här, fiktionen utsätts inte för lika många störningssändningar. ”Den sista cigarretten” kan läsas som en mycket skickligt konstruerad intrigroman där inga jaktgevär hängs upp om de inte så småningom ska fyras av och inga slipsar knyts utan avsikt.

Den läsglädje berättandet skapar gör att man kanske inte genast inser hur svart och skoningslös romanen faktiskt också är. Klas Östergren har skrivit om alkohol förr. Förförelsen, förbannelsen. Men här har den hemingwayska hårdkoktheten bytts ut mot ett kallgrinande fysiskt och känslomässigt förfall bakom ett draperi av till en början eleganta men så småningom allt mer håglösa rökringar. Jag tror faktiskt aldrig att man kommit Östergren så nära inpå livet som i den här romanen, möjligen då med undantag för ”Gangsters”.

Berättaren möter hundra sidor in i romanen en ung man klädd i dyr skjorta och smal vinröd slips. Han personifierar det nya decenniet och det nya klimatet, det 80-tal som inte tror på stora berättelser men däremot uppskattar en perfekt windsorknut. Slipsgossen är ”en dandy” och berättaren/författaren är hans idol. Det är från berättaren/författaren han har fått inspirationen till sin stil, erkänner han.

Så blir berättaren en doktor Frankenstein och, vilket uttryckligen framhålls, dandyn hans monster.

”Den sista cigarretten” är berättelsen om varför dandyn måste döden dö.

I intrigbyggets salong hänger ett konstverk med ikonstatus – Nils Dardels målning ”Den döende dandyn”, som på 80-talet blev en finansmatadorernas vandringspokal och 1988 gick för rekordsumman 13 miljoner på Bukowskis. Målningen är rent konkret det nav kring vilket handlingen i romanen kretsar samtidigt som Öster­gren gestaltar och gör upp med den kultur som den kommit att bli en sinnebild för – kulten av det artificiella och cyniska och amoraliska; hundra procent estetik, noll procent etik.

Samtidigt kan man hävda att romanen i sig är skriven som en pendang till eller parafras på Dardels målning med berättaren i rollen som den undflyende dandyn, omgiven av övergivna och översiggivna kvinnor.

Dör då verkligen dandyn? Ja, många skulle nog vilja hävda att skånska landsbygden, där berättaren förskansar sig i en förfallen fyrlängad gård, är rena döden. Men för berättaren blir frånfället ett mänskligt genombrott, början till ett nytt liv i nåd och resignation och tacksamhet och kanske rentav ärlighet – han letar sig fram till de insikter som är hjärta och lunga i den medelålders Klas Östergrens berättarkonst: kärleken kan ta sig många former men är alltid ett mirakel och man måste plantera sina dahliaknölar.

Per Svensson, medarbetare på kulturredaktionen