Besatt av naturen

– Det finns blommor, brandnäva till exempel, där fröna kan ligga hundra år i jorden. De väcks till liv av skogsbränder, de måste ha så hög temperatur för att de ska kunna spira.

– Det är en fin bild. Hundra år i jorden. Sen så tänder de till. Vackra blommor blir det också.

Författaren Tomas Bannerhed sitter i en bekväm fåtölj på Grand hotel i Lund och berättar om den speciella blomman. Det slår mig att vi i stället borde ha träffats i någon skog där han hade kunnat peka ut blommor och fåglar. Mitt intresse för flora och djur är begränsat men Bannerhed är en entusiastisk, närmast kärleksfull, guide. Naturskildringarna är själva nervsystemet i hans debutroman ”Korparna” som kom i våras och belönades med Augustpriset för bästa skönlitterära bok 2011.

Det är ovanligt att en förstabok knipsar det priset. Men så har också Bannerheds bok hyllats som en ovanligt färdig debut. Ordet ”mogen” har varit återkommande när recensenterna beskrivit boken och 23 februari har Bannerhed chans att vinna Borås Tidnings prestigefulla debutantpris.

Handlingen i ”Korparna” är förlagd till den småländska landsbygden på 1970-talet. I centrum finns Klas, tolv år, som är besatt av fåglar. Pappan kämpar med sitt lilla lantbruk som han hoppas att den motvillige Klas ska ta över. Fadern upplever att alla är emot honom – naturen, familjen, samhället – och sjunker längre ner i mörkret, oförmögen att hantera sitt eget trauma. I ett av bokens starkaste partier skriker pappan:

”Om någon bara kunde tala om vad det är för fel.” Det är en psykologiskt tät skildring av pappan som ett svart hål som riskerar att dra in alla i omgivningen. När han blir inlagd på psyket är skammen för familjen total, för i byn reder en bra karl sig själv.

I byn finns inga gröna vågen-inspirerade kollektiv. Däremot en stark social kontroll och grabbar som snusar, spelar fotboll och skjuter. Tomas Bannerhed är noga med att boken inte är självbiografisk i strikt mening, men han växte själv upp på ett lantbruk i Småland, i en by där traditionens makt var stark, där man skulle vara ”strävsam och skötsam, passa in i mallen, inte sticka ut.”

Skrivandet blev ett sätt att söka berättelsen om sig själv.

– På ett privat plan kanske det också blev någon slags kompensationsprojekt eftersom jag vände det där ryggen. Jag sneglade mot världen och Stockholm ganska tidigt. Även om ingen hemma väntade sig att jag skulle föra arvet vidare så har jag nog tagit på mig någon slags skuld för det där, att jag ändå var den som bröt kedjan av generationer som har gått och slitit.

Insikten om att han ville bort kom tidigt, under tonåren. Han blev chockad när han insåg att många kamrater ville bo hela sitt liv i det lilla samhället.

– Jag kände mig som en udda fågel. Jag kanske inte var så udda om man skulle fråga mina gamla kompisar, mer än att jag hade lätt för mig i skolan och alla andra höll på med moppar, sport och sånt. Jag hade bara en okuvlig längtan bort.

– Nu var det inte hos mig som det är i boken. Det var inte så eländigt men det var inte lustfyllt – det var mödo­samt. Plikt mer än lust. Jag ville bejaka lusten i livet.

Efter värnplikten började han resa runt i världen. Till Asien, Afrika, Sydamerika. Idag bor han i Stockholm sedan många år. På Söder. Det finns bara vaga spår av hans gamla småländska dialekt, något r som försvinner i ett ord då och då. Han hänvisar till Ivar Lo, ”att man behåller dialekten så länge man längtar hem”.

Hur ofta åker du tillbaka?

– Inte så ofta. Innan jag flyttade till Stockholm bodde jag länge i Växjö. Jag får ont i magen bara jag kommer dit. Det står stilla liksom. Jag åker helst till Indien, det är där jag trivs bäst. Där finns en humor och värme och harmoni. Det låter flummigt men det är som att jag har levt där i ett tidigare liv. Hemma i Växjö stryker man längs husväggarna.

Pliktkänslorna från byn verkar dock ha tagit lång tid att slipa bort. Under många år pressade han sig själv till att ”vara duktig”. Han utbildade sig till reservofficer (”antagligen en av landets mest pacifistiska sådana”), undervisade på universitetet och fortsatte resa. Så i trettioårsåldern kom den: krisen.

– Jag mådde inget bra. Det var trassligt med relationer, jag fick inte rätsida på någonting. Jobbade mycket och var ute och reste mycket.

Det som hände sedan har blivit en slags modern legend. Bannerhed insåg att han inte kunde namnen på fåglarna och träden runtomkring sig. Han använder ordet ”uppvaknande”. Liksom Klas i boken blev han förälskad i fågelvärlden. Det var ett sätt att återkoppla till barndomen eftersom han hade vuxit upp nära naturen men inte brytt sig så mycket om den tidigare.

Under tio år gjorde han research och skrev. Det har framställts som en saga, en sådan som medier älskar att berätta: författaren som tog tio år på sig att göra klart en bok, varav några av de åren spenderades i en rivningslägenhet. Det är inte svårt att förstå Bannerheds fascination för brandnäva, hur den lurar under marken i flera år för att sedan plötsligt börja blomma.

Bannerhed skyggar för epitetet naturromantiker, men i ”Korparna” är det naturen som Klas flyr in i när tillvaron hemma blir alltför tung.

– Jag skulle inte kalla det religiöst men för Klas är det så att han går ut i skogen och ber. Naturen, granarna och fåglarna blir ett slags gud för honom. Något att söka förtröstan hos, att bli accepterad som han är.

Hans fågelkunskaper blir också ett – ibland dråpligt – sätt för den bonniga killen att göra revansch. Klas blir förälskad i den nyinflyttade storstadstjejen Veronika. Hon verkar vara mer intresserad av en långhårig tuff kille i Stockholm. Klas fnyser och tänker: ”Tror du att han vet hur skarp en örn är? Eller en fiskgjuse som spänt eldsblicken i en glittrande mörtrygg? Han skulle säkert inte se skillnad på en tärna och en mås en gång.”

Bokens epicentrum är relationen till fadern som försöker tvinga Klas att lägga bort fågelböckerna och gå i hans fotspår på åkern. Pressen att ta över jordbruket efter en sliten förälder var inget ovanligt förr i tiden, säger Tomas Bannerhed.

– Jag vet själv hemifrån att det fanns barn som tog över jordbruket när de var fjorton år för att föräldrarna inte orkade eller blev sjuka. Det var bara att hugga i. Det är ganska lätt att ta på sig det ansvaret om man är äldste son i en sådan familj.

– Traditionens makt var ett huvudtema för mig när jag skrev. Vad händer med en människa, fadern i den här bokens fall, som inte förmår lyssna inåt utan oreflekterat faller till föga för omgivningens förväntningar. Det kan nog gå ungefär som det går i boken. Det behöver inte vara kliniska diagnoser eller biokemiska orsaker utan det kan nog framkallas av att man väljer fel väg.

Fadern pendlar mellan att vara deprimerad och akut psykiskt sjuk. Det beskrivs hur fadern röker med solglasögonen på inomhus: ”Över knät låg den gamla skolatlasen uppslagen som en svunnen dröm. Det luktade fotsvett och urin. Pottan stod jämte honom på golvet”.

Det är smärtsam läsning om hur familjen blir gisslan i hemmet. Klas är uppe på nätterna och kontrollerar att fadern inte försvunnit med något vapen. Någon anhörighjälp från samhället är det inte tal om, tvärtom reagerar byborna med ett starkt socialt avståndstagande.

För Tomas Bannerhed handlar det om att gestalta barnets utsatthet och ensamhet.

– Klas låser till och med dörren till sitt eget rum på kvällarna. Många gånger förvärras det av att man inte pratar om psykiska besvär, att det har varit så tabu­belagt och stigmatiserande. Även de som är sjuka drabbas mycket hårdare för att man inte pratar om det.

– Det är annorlunda idag. Nu är det närmast en merit att ha gått i terapi, i alla fall när man bor i Stockholm. Det är nästan något man tar med i sitt cv. Det är långt ifrån landsbygden på 70-talet när det gäller synen på psykiska problem.