”bin Ladin har checkat in i helvetet. Där kanske han äntligen får träffa sina
72 jungfrur”, säger min bekant dramatikern Basim Hajar lakoniskt.
Hajar flydde till Sverige från Bagdad 2007. Det är en lättnad för alla offer,
säger han om Usama bin Ladins död. Men det finns många Usama, påtalar Basim.
Han vet, eftersom han är en av alla irakier vars liv har förmörkats av det
sekteristiska våldet i Bagdad, den fundamentalistiska häxkittel som skapades
av kriget.
När nyheten om bin Ladins död kom gick mina tankar till Basim och hans
landsmän. I USA firade amerikaner, vilket är förståeligt. Men få blickade
mot Irak, landet som har fått betala ett omänskligt högt pris för det som
lite förenklat brukar kallas frihet.
När Barack Obama informerade världen om bin Ladins död blickade han tillbaka
på kriget mot terrorismen. Han vågade dock inte nämna Irak. Idag känns det
surrealistiskt att tänka på krigspropagandan före Irakkriget 2003 då George
W Bush slog knut på sig själv för att påvisa ett band mellan Saddam Hussein
och al-Qaida.
I NY Times beskriver krigsveteranen Matt Gallagher sin tid i Irak. Mitt krig,
beskriver han, handlade endast perifert om bin Ladin och al-Qaida – i värsta
fall hade det inte något att göra med dem. Enligt Gallagher är det en fråga
för morgondagens historiker. Förvisso, men det är också en fråga som
irakierna har behövt leva med – och dö för – i åtta år.
Jag lyckas nå en annan bekant som är kulturarbetare i Bagdad. Det avslut som
Matt Gallagher och andra amerikaner nu uppnått är min bekant fjärran ifrån.
Vi har fått offra så mycket för demokratin i Irak, skriver han och skickar
sedan ”sin respekt och kärlek”.
Den varma hälsningen går till alla modiga som håller liv i den arabiska
revolutionen. Det decennielånga kriget mot terrorism har efterlämnat många
frågetecken men ersätts förhoppningsvis av ett framtidshopp som också
inkluderar folket i civilisationens vagga.
Rakel Chukri
Sydsvenskans kulturchef