Vattenhålen utgörs av SF:s Filmstaden som enstaka gånger lyckas pressa in
någon mindre distributörs filmer i futtiga två veckor bland de stora
amerikanska giganternas produktioner plus Folkets Bios undanskymda Panora i
S:t Gertruds gränd.
Panora genomgår i sommar en uppfräschning och får nya, bekväma fåtöljer. Det
borde kunna locka en större del än hittills av den svårflirtade
Malmöpubliken som trots den höga kvaliteten på Folkets Bios importer och
distributionen av svensk dokumentär ändå har haft svårt att hitta dit.
Malmö kommun har försäkrat att filmverksamheten på Spegeln ska återuppstå.
Viktiga institutioner som Buff, Skånska filmdagarna, dokumentärfilmträffen
M:Dox, kort- och dokumentärfilmfestivalen Nordisk Panorama (som Malmö enligt
reglerna härbärgerar nästa år), den internationella kvinnofilmfestivalen
Ifema med flera behöver Spegeln.
Men en biograf där en kontinuerlig repertoar inte finns i grunden saknar liv.
Kulturförvaltningen aviserade kort efter Triangelfilms och dotterbolaget
Spegelfilms konkurs i maj att biografen skulle öppna med en ny ansvarig
ledning till hösten.
Beskedet om vem som tar över dröjer och kommer knappast förrän i andra
hälften av augusti, något som förvärrar situationen. En repertoar måste
planeras månader i förväg. Därför brinner ärendet.
Samtidigt är det viktigt att politikerna verkligen inser sitt
kulturpolitiska ansvar och satsar de pengar som behövs.
SF:s monopol inte bara i Malmö utan även i Stockholm, Göteborg och på många
platser i landet är djupt oroande, inte minst för distributörer med
intressanta, tematiskt värdefulla filmer av hög kvalitet som på SF:s
biografer måste slåss om utrymme och på andra villkor än på exempelvis
Spegeln och Biopalatset. Filmerna riskerar att få alldeles för kort
livslängd om de inte omedelbart drar publik. Det rör distributörerna Sandrew
Metronome, Non Stop Entertainment, Atlantic Film med flera.
Representanter för SF har i försommarens debatt efter Triangelfilms och
Astoria Cinemas konkurser sagt sig vara intresserade av att bredda sitt
utbud. Det behövs, inte minst om man ser till den engelskspråkiga filmens
totala dominans.
Nu måste SF upp till bevis och dessutom se till att det finns personal som
kan ägna sig åt aktivt publikarbete.
Klicka här för större bild! 
Kvalitetsfilm är ett vedertaget men ibland missvisande begrepp. Det
förknippas främst med den så kallade auteurfilmen, det vill säga en film som
i hög grad genomsyras av upphovsmannens/kvinnans vision och där regissören
ofta är identisk med manusförfattaren. Ingmar Bergman är ett tydligt exempel.
Men också många stora amerikanska filmer räknas in under epitetet
kvalitetsfilm. Aktuella exempel i Malmö är Steven Soderberghs breda
underhållning ”Ocean’s Thirteen” och David Finchers fascinerande,
intellektuellt utmanande thriller ”Zodiac”.
Filmer på andra språk än det engelska väcker ibland ett svårförståligt
motstånd hos den yngre publiken. Det är utmärkt att så många i Sverige har
goda kunskaper i engelska men samtidigt tyder det på en viss indoktrinering
av engelskamerikansk populärkultur när människor väljer bort en film därför
att den är tysk, fransk eller italiensk.
Den traditionsrika franska filmen har de senaste åren tappat marknadsandelar
i Sverige. Det är bedrövligt när inte ens en fortfarande vital
veteranregissör som 77-årige Claude Chabrol, med Isabelle Huppert i
praktform, drar någon större publik med den lätt satiriska ”Maktens rus” som
gick på Spegeln i våras.
Att franska och tyska inte längre har samma starka ställning på gymnasiet
medan spanskan gått fram kan vara en förklaring. Självklart behöver man inte
kunna franska eller tyska för att se en film från respektive länder. Men
undervisningen innebär att en elev i bästa fall får en bred introduktion
till landets kultur- och samhällsförhållanden och därigenom skapas ett
intresse.
Många gånger har jag noterat och beklagat bristen på nyfikenhet inför film
gjord utanför det engelskspråkiga området, allt från latinamerikanska till
sydkoreanska produktioner. Det vill säga verk som med filmmediets unika
förmåga att engagera ger kunskap om människors levnadsvillkor i olika
kulturer med andra politiska och religiösa agendor och som därigenom vidgar
perspektivet hos åskådaren.
Helt enkelt en film som inte bygger på redan invanda föreställningar, inte
bekräftar och stryker publiken medhårs utan i stället som bäst utmanar och
skakar om.
Till dess att filmkulturen förhoppningsvis börjar blomstra i Malmö får vi
trösta oss med att vi kan ta tåget över Bron och i Köpenhamn fortsätta följa
de regissörer vars filmer vi inte vill missa.
Till exempel David Lynchs ”Inland Empire” med premiär på Grand i september.