Biohösten i Malmö liknar mest en öken

Kultur & Nöjen.
Inga cinemateketvisningar på Spegeln i höst. Ingen skolbio för Malmös elever. Inga repertoarvisningar på Spegeln och den 10 augusti slår Biopalatset igen. Det filmkulturella landskapet i Malmö i höst påminner mest om en öken.

Vattenhålen utgörs av SF:s Filmstaden som enstaka gånger lyckas pressa in någon mindre distributörs filmer i futtiga två veckor bland de stora amerikanska giganternas produktioner plus Folkets Bios undanskymda Panora i S:t Gertruds gränd.

Panora genomgår i sommar en uppfräschning och får nya, bekväma fåtöljer. Det borde kunna locka en större del än hittills av den svårflirtade Malmöpubliken som trots den höga kvaliteten på Folkets Bios importer och distributionen av svensk dokumentär ändå har haft svårt att hitta dit.

Malmö kommun har försäkrat att filmverksamheten på Spegeln ska återuppstå. Viktiga institutioner som Buff, Skånska filmdagarna, dokumentärfilmträffen M:Dox, kort- och dokumentärfilmfestivalen Nordisk Panorama (som Malmö enligt reglerna härbärgerar nästa år), den internationella kvinnofilmfestivalen Ifema med flera behöver Spegeln.

Men en biograf där en kontinuerlig repertoar inte finns i grunden saknar liv.

Kulturförvaltningen aviserade kort efter Triangelfilms och dotterbolaget Spegelfilms konkurs i maj att biografen skulle öppna med en ny ansvarig ledning till hösten.

Beskedet om vem som tar över dröjer och kommer knappast förrän i andra hälften av augusti, något som förvärrar situationen. En repertoar måste planeras månader i förväg. Därför brinner ärendet.

Samtidigt är det viktigt att politikerna verkligen inser sitt kulturpolitiska ansvar och satsar de pengar som behövs.

SF:s monopol inte bara i Malmö utan även i Stockholm, Göteborg och på många platser i landet är djupt oroande, inte minst för distributörer med intressanta, tematiskt värdefulla filmer av hög kvalitet som på SF:s biografer måste slåss om utrymme och på andra villkor än på exempelvis Spegeln och Biopalatset. Filmerna riskerar att få alldeles för kort livslängd om de inte omedelbart drar publik. Det rör distributörerna Sandrew Metronome, Non Stop Entertainment, Atlantic Film med flera.

Representanter för SF har i försommarens debatt efter Triangelfilms och Astoria Cinemas konkurser sagt sig vara intresserade av att bredda sitt utbud. Det behövs, inte minst om man ser till den engelskspråkiga filmens totala dominans.

Nu måste SF upp till bevis och dessutom se till att det finns personal som kan ägna sig åt aktivt publikarbete.

Klicka här för större bild!

Kvalitetsfilm är ett vedertaget men ibland missvisande begrepp. Det förknippas främst med den så kallade auteurfilmen, det vill säga en film som i hög grad genomsyras av upphovsmannens/kvinnans vision och där regissören ofta är identisk med manusförfattaren. Ingmar Bergman är ett tydligt exempel.

Men också många stora amerikanska filmer räknas in under epitetet kvalitetsfilm. Aktuella exempel i Malmö är Steven Soderberghs breda underhållning ”Ocean’s Thirteen” och David Finchers fascinerande, intellektuellt utmanande thriller ”Zodiac”.

Filmer på andra språk än det engelska väcker ibland ett svårförståligt motstånd hos den yngre publiken. Det är utmärkt att så många i Sverige har goda kunskaper i engelska men samtidigt tyder det på en viss indoktrinering av engelskamerikansk populärkultur när människor väljer bort en film därför att den är tysk, fransk eller italiensk.

Den traditionsrika franska filmen har de senaste åren tappat marknadsandelar i Sverige. Det är bedrövligt när inte ens en fortfarande vital veteranregissör som 77-årige Claude Chabrol, med Isabelle Huppert i praktform, drar någon större publik med den lätt satiriska ”Maktens rus” som gick på Spegeln i våras.

Att franska och tyska inte längre har samma starka ställning på gymnasiet medan spanskan gått fram kan vara en förklaring. Självklart behöver man inte kunna franska eller tyska för att se en film från respektive länder. Men undervisningen innebär att en elev i bästa fall får en bred introduktion till landets kultur- och samhällsförhållanden och därigenom skapas ett intresse.

Många gånger har jag noterat och beklagat bristen på nyfikenhet inför film gjord utanför det engelskspråkiga området, allt från latinamerikanska till sydkoreanska produktioner. Det vill säga verk som med filmmediets unika förmåga att engagera ger kunskap om människors levnadsvillkor i olika kulturer med andra politiska och religiösa agendor och som därigenom vidgar perspektivet hos åskådaren.

Helt enkelt en film som inte bygger på redan invanda föreställningar, inte bekräftar och stryker publiken medhårs utan i stället som bäst utmanar och skakar om.

Till dess att filmkulturen förhoppningsvis börjar blomstra i Malmö får vi trösta oss med att vi kan ta tåget över Bron och i Köpenhamn fortsätta följa de regissörer vars filmer vi inte vill missa.

Till exempel David Lynchs ”Inland Empire” med premiär på Grand i september.

Fler artiklar om Film i Malmö
blog comments powered by Disqus

Författare: Annika Gustafsson
Publicerad 15 augusti 2007 12.58
Uppdaterad 15 augusti 2007 12.58

Kultur & Nöjen
Bloggar
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu