Bittra rivaler - men varför?

Så möts de igen. Arvfienderna. Den bredbenta jobbarstan Malmö och det förnäma Helsingborg, det plebejiska MFF och det patriciska föremålet för deras uråldriga rivalitet.

Uråldrig rivalitet? Faktum är att det inte finns något uråldrigt över den. När jag flyttade från Malmö 1990, efter en sexårig sejour som till stor del tillbringats på Stadions dåförtiden ganska glesbefolkade läktare, hade jag aldrig hört ett ont ord yppas om Helsingborgs IF. Helsingborg var en ”gammal storhet”, ungefär som Jönköping Södra eller Sandvikens IF, att min farsa höll på dem tolkade jag som ett utslag av medveten excentritet (ungefär som hans benägenhet att hävda att ”Trägudars land” av Jan Fridegård var den bästa svenska romanen någonsin). Laget kivades i division 2 Södra med Jonsered och Markaryd. Malmö FF gjorde i den situationen allt för att hjälpa den förfallne kusinen på fötter igen, bland annat genom att förse HIF med gamle guldmålvakten Janne Möller samt styrelseledamoten och Hans Cavalli-Björkman-kompisen Ingvar Wenehed, ordföranden som skulle leda Helsingborgs renässans.

Det fanns givetvis en beräkning bakom allt detta. Helsingborg skulle kreera den roll av MFF:s bittra fiende som den moderna fotbollen syns kräva (men som HIF egentligen aldrig spelat, ens under den period mellan 30- och 60-tal när båda lagen var i Allsvenskan). Det kan gott påpekas att det balkanmässiga grannhatet som dominerande princip egentligen är ett rent stockholmskt fenomen. Redan 1910, när AIK, Örgryte och IFK Göteborg slogs om segern i den dåtida Svenska serien noterade pressen att stockholmare som inte höll på AIK önskade att laget skulle förlora, medan alla göteborgare såg en framgång för staden som överordnat värde. Av den anledningen har jag svårt att ta MFF- eller HIF-fans som säger sig hata lokalrivalen lika mycket som de älskar det egna laget på allvar: de ägnar sig åt en främmande och förnedrande hållning som vi skåningar borde hålla oss för goda för.

Men att lokal identitet är en av de faktorer som driver fotbollen är det ingen tvekan om. Det kan man övertyga sig om när man läser fotbollshistorikern Torbjörn Anderssons 500-sidiga bok (den första av två) om klubbfotbollen i södra Sverige. Där skrivs också ut vad de flesta Malmöbor redan vet, nämligen att Malmö FF genom sin historia lyckats ovanligt väl med att personifiera sin region.

Det som också framgår är dock att fotbollsdramaturgins stränga struktur – hur den egna identiteten definieras gentemot lokalrivalen – driver fram en ständig omprövning av denna identitet. Det gamla Malmö FF, definierat mot påstått arroganta lokalrivalen IFK Malmö, framstod som lätt revanschistisk arbetarklass. 70-talets MFF gjorde om sig till ett pragmatiskt industrikollektiv gentemot den tidens stora rivaler, Öster från Växjö. Idag gäller något slags zlatanistisk, nymalmöitisk, Västra hamnen-mentalitet gentemot ett Helsingborg (eller kanske ännu hellre, ett IFK Göteborg) som kan uppfattas som mer traditionellt kollektivsvenska. Och genom hela denna historia har det industrins och arbetarrörelsens Malmö som egentligen uppstod i motsättning mot det omgivande skånska bondlandet (ett slags skånskt Wien i en bakåtsträvande omgivning) kommit att gentemot resten av landet framstå som representant för just detta skånska bondland. Grunddramat består, men rolltolkningen skrivs oavbrutet om.

Det är väl dessa krafter som gör att lagsporterna, som Andersson påpekar, är den enda del av ett alltmer centraliserat samhälle där bondvischan på allvar lyckas ge storstan på nöten (i en nyckelscen i ”Fucking Åmål” sitter de missanpassade huvudpersonerna och suckar vid hockeyrinken: till det klassiska landsortsdramat hör idén att det är de idrottshatande indie­kidsen som flyr till stan som vinner i längden, men detta är inte nödvändigtvis helt sant).

Intressant är Anderssons uttalade (och av mig helhjärtat delade) ambivalens inför fenomenet – han gillar det faktum att bondläppar från Listerlandet fortfarande kan tävla i svensk fotbolls topp, men inser samtidigt att detta är ett svaghetstecken, ett bevis på att svensk klubbfotboll halkat efter en alltmer kommersialiserad omvärld. Ännu mer intressanta är de slutsatser han drar.

Den forne anarkistsympatisören Andersson beklagar således att svensk fotboll traditionellt stått alldeles för fri gentemot staten och kapitalet. Med rötterna i ett amatöristiskt folkrörelseideal fick svenska klubbar oväntade framgångar på sjuttiotalet (Malmö FF:s Europacupfinal 1979 med tio Malmöbor plus den göingske utbölingen Ingmar Erlandsson i laget, IFK Göteborgs dubbla UEFA-cupguld 1982 och 1987 som nu i dagarna får sitt nostalgiska monument i filmen ”De sista proletärerna”). Det var troligen Pyrrhussegrar, för norrmän och danskar, som klamrat sig fast vid amatörreglerna betydligt längre, tvingades till en nystart där man kommersialiserade fotbollen betydligt snabbare och fick hjälp av samhället med generösa skatteregler. Svenska klubbar har däremot först sent och motvilligt kommit i gång med att anpassa sig till den moderna tiden (Malmö FF är, trots sin starka regionala förankring, ett bra exempel: som Andersson påpekar var Malmö IF, utövare av en så främmande företeelse som ishockey, länge bättre på att dra in sponsorpengar). Resultatet är danska och norska lag i Champions League-slutspel och hela kolonier av svenskar i danska och norska ligan.

Anderssons kritik har sin vidare relevans för ett land där managementkonferenser och akademiska seminarier hållits på dålig engelska sedan 80-talet. Svensk fotboll, menar han djärvt, lider helt enkelt av samma rationalistiskt/centralistiska modell som präglar andra delar av samhället – en likgiltighet inför regionerna, en klart uttalad internationalism, en markerad likgiltighet för att skydda ”nationella värden”. Den stammentalitet som trots allt driver fotbollen får det helt enkelt svårt i världens modernaste land. ”Globaliseringen”, suckar Andersson, ”har utan några egentliga debatter fått slå sönder både stora delar av den svenska industrin och den svenska lagsporten på klubbnivå.” ”Vi har påskyndat, rentav nästan uppmuntrat, utflyttningen av svenska företag och svenska fotbollsspelare i en märklig politik som skulle kunna rubriceras som anti-nationalistisk.”

Vi har hört det förr. För jämt hundra år sedan publicerades Gustav Sundbärgs ”Det svenska folklynnet”, där massemigrationen till USA beklagades och förklarades med svenskarnas bristande fosterlandskänsla. Torbjörn Andersson är inne på liknande tankar, fast Karl-Oskar och Kristina har ersatts av sekunda fotbollsspelare på väg till Norge. Möjligen har han rätt i att den statsindividualism som Henrik Berggren och Lars Trädgårdh talade om i ”Är svensken människa?” inte fungerar på fotbollsplan längre. Derbyt ikväll är kanske mest att se som en tafflig lokal imitation av ett internationellt nöjesfenomen, en fotbollens motsvarighet till Little Gerhard eller den Rockande Samen. Andersson tror på någonting annat, på en ”folklig kommersialism” där fotbollen kan slå mynt av sin lokala och folkliga förankring utan att förlora sin själ. Kanske inte en värld där Malmö FF spelar Europacupfinal igen, men nära på. Och vem vet? Hoppet, en annan oskiljaktlig del av fotbollens uråldriga drama.