Kulturarbetaren Eva-Lena kan vakna i gryningen med lakanet virat runt
halsen. En vag vinande ton i huvudet. Plötslig ångest över att en siffra kan
ha blivit fel i senaste kulturrapporten. Det känns som om hon svalt en sax.
Eva-Lena är Anneli Jordahls alter ego i novellen "Svart storpolo", tryckt i
Ordfronts antologi "Tala om klass". Här skriver femton kvinnor på temat
klassresa.
Skam- och skuldkänslor plågar den kvinnliga klassresenären.
Skuld över att ha svikit sitt ursprung. Skam över att inte ledigt kunna
smälta in i sitt nya sammanhang, i medelklassgemytet. När Eva-Lena ska
presentera sig under sammanträdet på kommunens kulturförvaltning får hon
magknip, bulan på halsen bultar, de yttrade orden går på repeat i huvudet i
ett dygn.
Den kvinnliga klassresenären, som hon framträder i antologin, är både offer
och svikare. Offer i medelklassen, svikare i arbetarklassen. Denna dubbelhet
bestämmer hennes identitet, formar hennes röst.
"Jag är inte hel, fattar du det?", utbrister berättarjaget i Elsie
Johanssons bidrag, en lång, hätsk dialog. "Dels är jag en figur som i yttre
mening har lyckats ta sig fram, dels är jag en vinglig utbrytare, som ofta
känner att jag sviker mig själv genom min anpasslighet", säger hon.
Samma känsla hemsöker miljövetaren och medredaktören Karin Nielsen. Hon
lovsjunger sin mamma, tyskfödd arbetskraftsinvandrare. Stolt skattebetalare,
inte särskilt bidragsberoende. Vid 75 års ålder är hennes drömmar reducerade
till en önskan om att då och då få byta lingonsylten mot hjortron.
"Det är nog det här som mitt klassproblem ytterst handlar om - att lämna
mamma där på landet med 50 kronor kvar att leva på till fredag", skriver
Karin Nielsen.
Det är en allvarlig antologi. Tårar och tandagnisslan. Man tvivlar inte på
det genuina i de femton skribenternas skuldkänslor och utanförskap.
Problemet är att antologin sällan lyckas gestalta plågorna så att
(medelklass)läsaren känner dem.
Skribenternas noteringar av typiska arbetar- respektive medelklassvanor är
träffande. Men att Eva-Lena, eller Anneli Jordahl, trots att hon kommit upp
sig, i hemlighet lämnar smulor runt tekoppen och river arbetarklassiga
skidbackar på osten illustrerar kanske ändå inte den tystade strukturella
orättvisa som antologin utger sig för att frilägga. Snarare bildar dessa
ibland väl inkrökta etikettspaningar ett slags inverterat svar på Magdalena
Ribbings sorglösa stilkrönikor.
Lite typiskt samtida kulturjournalistik att man lyfter fram kvinnliga röster
men att dessa ändå tillåts fastna i privat krönikör-verksamhet. Per Wirtén
har nyligen avslutat en artikelserie i Expressen där han porträtterat det
nya europeiska klassamhället, utifrån papperslösa kinesiska musselfiskare
drunknade på den engelska västkusten. Andra (manliga) klassmedvetna
skribenter har skildrat striden mellan islamism och liberalism som ett
globalt klasskrig som håller på att trappas upp.
Den fläkt av omvärld som tränger sig in i denna antologi är en passage i
redaktörerna Karin Nielsen och Susanna Alakoskis förord, där de ursäktar
bristen på skribenter med utomeuropeisk bakgrund.
Man känner för Eva-Lenas frukostost. Men att inte ta chansen att höja
blicken ovan sina egna pinsamma brödsmulor är att bekräfta en massmedial
könsordning snarare än att spränga den.
"Tala om klass" imponerar mer till formen. I ton och berättarattityd är
antologin kongenial med sitt budskap. Texterna blandar plakatmässiga utbrott
i versaler med rörande offerförklaringar. Det är inte rakt igenom njutbar
essäistik. Men boken är lika ryckig och ambivalent som den kvinnliga
klassresenärens samhällsposition och självupplevelse.
BJÖRN AF KLEEN
journalist