”Vi får tårgas från USA, vi får Coca-cola från USA, äntligen något användbart
från USA.” Coca-cola kan användas för att skölja ögonen efter en
tårgasattack, ”det fungerar!”.
Det är lördag kväll i Malmö och den egyptiska skådespelerskan Donia Massoud
står på teatern Bastionens scen i röd klänning och svart scarf och talar
till mig.
Först när föreställningen är slut fattar jag vidden: dansandet och sjungandet
sedan Mubarak fallit pågick på film projicerad på en fondvägg men också i
själva scenrummet. Det var mer än ordinär teater. Massoud förmedlade sina
egna pinfärska erfarenheter från ett hemland i omvälvning, jag vet inte om
”generöst” är ett tillräckligt starkt ord för det men jag hittar inget
bättre.
Tillsammans med egyptiska kolleger skulle hon ha agerat i Malmö i Teater
Foratts uppsättning ”The Tail City Show”, en föreställning som på grund av
revolutionen fick ställas in. Skådespelarna kunde inte lämna Egypten. Men
Donia Massoud bestämde sig för att resa till Sverige ändå och Teater Foratt
satte upp en annan föreställning än den planerade. ”Inifrån revolutionen” är
ett kollage av filmklipp, ögonvittnesskildringar och musik.
Och vi i publiken? Varför kom vi? Vad ville vi se? Vad ville vi ha?
Föreställningen konfronterade oss, mig, jag som på sistone med bultande hjärta
har slukat Al-Jazeeras livestreambilder från Egypten i solidaritet med dem
som vågar sina liv, med inlevelse i deras sorg, glädje, desperation och
hopp. Just de fina orden – ”sorg”, ”glädje”, ”desperation”, ”hopp” –
studsade mot mig från Bastionens scen som från en skrattspegel, en man i
cowboyhatt tog från scenen till de djupaste amerikanska brösttonerna för att
säga å mina vägnar: ”Give me some real people who have suffered!”
Ge mig bilder av sår, blod, ge mig en revolution att konsumera, som vilken
annan realityteve som helst. Ge mig ett tappert rättrådigt folk som vill ha
”frihet” och ”demokrati”, de där missbrukade slagorden. Det är vad jag vill
ha, det vore fånigt att inte erkänna det, men det tappra rättrådiga
egyptiska folket självt, vad vill det?
Vad det egyptiska folket vill, nu när revolutionen är ett faktum, kan knappast
besvaras entydigt. En sak är dock säker, våldet fortsätter. Med den
påminnelsen slutar föreställningen. Verkligheten, den rullar på. Jag går ut
i den svinkalla svarta kvällen i Malmö, en plats så långt från revolutionära
omvälvningar som tänkas kan, funderar på kollaget av bilder och röster och
ljud som just strömmat mot mig, försöker producera en åsikt om det men kan
inte.
Åsiktsproduktionen i de västerländska demokratierna har urartat till bara ännu
en lukrativ industri, ett sätt att bygga identitet: alla tycker fritt, inte
lika många har några djupare kunskaper om det som ligger till grund för
deras åsikter. Egypten? Vad vet jag om Egypten?
Maria Küchen
författare