Till hans 80-årsdag i december 2011 kunde han lägga ännu en titel,
diktsamlingen ”Stederna”, till sin bibliografi. Det är hans
etthundrafyrtioåttonde bok, om jag räknat rätt i hans digra verkslista.
Skrivblockeringar tycks aldrig ha bekymrat denne diktare, som i den nya
diktsamlingen gör nedslag på olika platser som haft betydelse i hans liv.
Vi möter en ohejdbar författare med en oförbrukad, närmast fräck,
vitalitet. Grova ord och burleskerier räds han inte. Som svensk lär jag mig
nya ord som hästlort och skitstövel. Kaninspillning liknas vid
Haribolakrits. Döden är inrullad i dikten som en hundskit i en därför avsedd
plastpåse skriver Rifbjerg med en typisk liknelse. Det högstämda är inte
hans domän. Och nog är det ilskna humöret kvar. Att man i Danmarks radio
önskar sina lyssnare God dag föranleder ett sarkastiskt utbrott som kan
avnjutas på Youtube. Den menlösa hälsningen ljuder över
begravningsentreprenörer och helikopterskyttar, över döende på gatorna i
Bagdad och över dem som drar sin sista suck.
hav en god dag
på sygestuen hvor ligbleg patienten
som lig for alvor bli’r ligbleg
god dag I godefolk
god dag god dag
hav en god dag
hav to
men mest i dag
hav en god dag
bag sigtekornet i dit helikopterkampfly
hav en god dag
Som framgår har Rifbjergs poesi en stark talspråklig och dramatisk framtoning.
Hans diktion är en driven skådespelares som framför sitt monologiska verk
med en direkt appell. Dikterna vrider sig snabbt kring det drastiska och
politiska. Inledningsdikten behandlar något så trivialt som att krafsa på en
sårskorpa, och det känns inte det minsta metaforiskt. Det trivialt banala
sorteras inte bort, här samsas katter, mumier, bokskogar och grodyngel med
dödliga huggormar och krigshelikoptrar.
Rifbjerg är en driven musikalisk diktare som får det svåra att
verka enkelt. Aldrig svajar han på balansen även om man tror att han skall
ramla omkull i dansen. Det är bara att säga Til lykke till
de 80 åren!