I en angelägen granskning vill Mikael Ekman och Daniel Poohl dra upp
Sverigedemokraternas bruna rötter till ytan.
Enligt Fredrik Persson klarlägger boken, trots sina brister, några sanningar
om en organisation som inte kan betraktas som ett parti i mängden.
”Rakade skallar och kängor har ersatts av gossfrisyrer och Dressmankostymer.”
Formuleringen – som jag för två år sedan använde i en krönika om svensk
nationalism – var länge typisk för det offentliga samtalet om
Sverigedemokraterna. Beskrivningen saknade inte grund, men blev otillräcklig
i takt med att partiet stormade fram i opinionen.
Följde gjorde mänskliggörande fördjupningsförsök i sverigedemokratisk politik
och framgång, som Niklas Orrenius effektfullt lågmälda reportagesamling ”Jag
är inte rabiat. Jag äter pizza” (Månpocket) och den mer fyrkantiga
”Folkhemspopulismen” av Markus Uvell och Erik Meier Carlsen (Timbro).
Det är två sinsemellan mycket olika böcker, som förenas av att partiets
förhistoria i huvudsak lämnas därhän. Förhållningssättet har långsamt blivit
gängse också i den dagliga nyhetsbevakningen: Sverigedemokraterna som ett
parti bland alla andra.
Mot denna bild tar journalisterna Mikael Ekman och Daniel Poohl – båda knutna
till den antirasistiska tidskriften Expo – spjärn med sin nya bok ”Ut ur
skuggan”. Omslaget till deras omfattande och kritiska granskning, en
kostymklädd man med vitsnörda kängor, fastslår föresatsen att skriva
partihistoria.
Författarna gör därför inte halt i den Stockholmslägenhet dit partiet själv
förlägger sin formella födelse i februari 1988, utan gräver djupt i de
föregående decenniernas undervegetation av missnöjespopulism och nazistisk
aktivism där Sverigedemokraternas rötter finns. Texten och det rika
bildmaterialet skapar en stark skildring av sympatisörer som vanns medelst
klistermärken, marscherande i militära formationer, martyrskapande och
stökiga konserter.
Till detta parti sökte sig dagens ledarkvartett, med Jimmie Åkesson i spetsen,
vid mitten av 90-talet. Ekman och Poohls historielektion är därför lika
påkallad som påminnelsen om att Sverigedemokraterna ännu 1999 förordade
dödsstraff och att hälften av partiets kandidater vid valet året innan var
nazianstrukna.
Dagens partiledning gör ofta ett stort nummer av uteslutningarna 2001, vilka
resulterade i grundandet av det mer extrema Nationaldemokraterna, och menar
att man har gjort upp med sitt förflutna. Ekman och Poohl ser dock skeendet
som en i raden av efterkrigstidens nationalradikala splittringar. Förbud mot
utomeuropeiska adoptioner stod alltjämt på programmet 2002 samtidigt som
flera av partiets kandidater och kontaktpersoner var aktiva i den svenska
naziströrelsen långt in på 00-talet.
Ekman och Poohl bedriver en angelägen kritisk journalistik, varför det är
olyckligt att deras argumentation bitvis brister i vederhäftighet. Att
försöka kompromettera Erik Almqvist, ordförande för partiets ungdomsförbund
SDU, med att ha beställt kläder från det tyska märket Thor Steinar snuddar
vid skvallersnask. Stilen är ibland sarkastisk, ofta svajig och
omtagningarna väl många.
Bristerna till trots förmår författarna, med historisering och nedslag hos
aktiva och sympatisörer idag, skapa en mosaik som bidrar till fördjupad
förståelse för partiets politik och popularitet.
I samtal med knegande landsbygdsgrabbar syns törsten efter ett tryggt folkhem.
I mötet med ideellt arbetande funktionärer – och partiföreträdaren som
träget lunchar på det lokala servicehuset – märks en av nöden tvungen
gräsrotsaktivism i genuin kontrast till professionaliserade partiapparater.
Med tillströmningen av väljare från Moderaterna och Kristdemokraterna
skildras det skickliga spelet med konservativa kort som familj, kristen
värdegrund, krav och starkt försvar. Skenbar ideologisk inkonsekvens vittnar
i verkligheten om den bredd som ryms i flertalet fungerande partier.
Som sammanhållande kitt klibbar främlingsfientlighet och ett hårdnackat
fördömande av förd integrations- och migrationspolitik. Den kritik som
tidigare uttrycktes som rasism förs nu till torgs under blågul flagg. Med
förordandet av ett ”befolkningsmässigt homogent” samhälle gör partiet fullt
bruk av nationalismens mest grundläggande idé: ett folk, ett land.
”Ut ur skuggan” gör därmed klart att Sverigedemokraterna inte är ett parti som
alla andra och betonar samtidigt den intoleranta sprängkraft som bor i vår
tids mest framgångsrika och förgivettagna ideologi.