”Rakade skallar och kängor har ersatts av gossfrisyrer och Dressmankostymer.” Formuleringen – som jag för två år sedan använde i en krönika om svensk nationalism – var länge typisk för det offentliga samtalet om Sverigedemokraterna. Beskrivningen saknade inte grund, men blev otillräcklig i takt med att partiet stormade fram i opinionen.

Följde gjorde mänskliggörande fördjupningsförsök i sverigedemokratisk politik och framgång, som Niklas Orrenius effektfullt lågmälda reportagesamling ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza” (Månpocket) och den mer fyrkantiga ”Folkhemspopulismen” av Markus Uvell och Erik Meier Carlsen (Timbro).

Det är två sinsemellan mycket olika böcker, som förenas av att partiets förhistoria i huvudsak lämnas därhän. Förhållningssättet har långsamt blivit gängse också i den dagliga nyhetsbevakningen: Sverigedemokraterna som ett parti bland alla andra.

Mot denna bild tar journalisterna Mikael Ekman och Daniel Poohl – båda knutna till den antirasistiska tidskriften Expo – spjärn med sin nya bok ”Ut ur skuggan”. Omslaget till deras omfattande och kritiska granskning, en kostymklädd man med vitsnörda kängor, fastslår föresatsen att skriva partihistoria.

Författarna gör därför inte halt i den Stockholmslägenhet dit partiet själv förlägger sin formella födelse i februari 1988, utan gräver djupt i de föregående decenniernas undervegetation av missnöjespopulism och nazistisk aktivism där Sverigedemokraternas rötter finns. Texten och det rika bildmaterialet skapar en stark skildring av sympatisörer som vanns medelst klistermärken, marscherande i militära formationer, martyrskapande och stökiga konserter.

Till detta parti sökte sig dagens ledarkvartett, med Jimmie Åkesson i spetsen, vid mitten av 90-talet. Ekman och Poohls historielektion är därför lika påkallad som påminnelsen om att Sverigedemokraterna ännu 1999 förordade dödsstraff och att hälften av partiets kandidater vid valet året innan var nazianstrukna.

Dagens partiledning gör ofta ett stort nummer av uteslutningarna 2001, vilka resulterade i grundandet av det mer extrema Nationaldemokraterna, och menar att man har gjort upp med sitt förflutna. Ekman och Poohl ser dock skeendet som en i raden av efterkrigstidens nationalradikala splittringar. Förbud mot utomeuropeiska adoptioner stod alltjämt på programmet 2002 samtidigt som flera av partiets kandidater och kontaktpersoner var aktiva i den svenska naziströrelsen långt in på 00-talet.

Ekman och Poohl bedriver en angelägen kritisk journalistik, varför det är olyckligt att deras argumentation bitvis brister i vederhäftighet. Att försöka kompromettera Erik Almqvist, ordförande för partiets ungdomsförbund SDU, med att ha beställt kläder från det tyska märket Thor Steinar snuddar vid skvallersnask. Stilen är ibland sarkastisk, ofta svajig och omtagningarna väl många.

Bristerna till trots förmår författarna, med historisering och nedslag hos aktiva och sympatisörer idag, skapa en mosaik som bidrar till fördjupad förståelse för partiets politik och popularitet.

I samtal med knegande landsbygdsgrabbar syns törsten efter ett tryggt folkhem. I mötet med ideellt arbetande funktionärer – och partiföreträdaren som träget lunchar på det lokala servicehuset – märks en av nöden tvungen gräsrotsaktivism i genuin kontrast till professionaliserade partiapparater. Med tillströmningen av väljare från Moderaterna och Kristdemokraterna skildras det skickliga spelet med konservativa kort som familj, kristen värdegrund, krav och starkt försvar. Skenbar ideologisk inkonsekvens vittnar i verkligheten om den bredd som ryms i flertalet fun­gerande partier.

Som sammanhållande kitt klibbar främlingsfientlighet och ett hårdnackat fördömande av förd integrations- och migrationspolitik. Den kritik som tidigare uttrycktes som rasism förs nu till torgs under blågul flagg. Med förordandet av ett ”befolkningsmässigt homogent” samhälle gör partiet fullt bruk av nationalismens mest grundläggande idé: ett folk, ett land.

”Ut ur skuggan” gör därmed klart att Sverigedemokraterna inte är ett parti som alla andra och betonar samtidigt den intoleranta sprängkraft som bor i vår tids mest framgångsrika och förgivettagna ideologi.