Det finns en seglivad föreställning om den svenska adelns undergång, en myt
som inte minst vuxit sig stark genom mästerlig skönlitteratur. I somras
repriserade SVT Sven Delblancs Hedebysvit för jag vet inte vilken gång i
ordningen. I övergången från ett lantligt klassamhälle till ett urbant
folkhem heter den stora förloraren baron Carl Gustaf Urse på det sörmländska
godset Valla. Han saknar de förmågor som kan göra honom till en ”aktiv
profitör” i den nya tiden – ”en aktiv härskare, ett rovdjur, en bödel” – och
dränker sig i ån, inför ögonen på byfånen. ”Vem”, frågar berättaren, ”gråter
över vrakgodset på stranden, över allt det förbrukade Historien spyr ur sin
mun?”
Även historievetenskapen, lätt anfrätt av idén om det världsunikt jämlika
Sverige sedan hedenhös dagar, har betonat att den svenska adeln varit
förhållandevis svag och haft lite att säga till om. I själva verket har den
varit mycket framgångsrik; kungamakten vilade, med några få år av envälde,
på adelns nåd. Historikernas intresse för adeln sträcker sig fram till
representationsreformen 1866, och 1900-talshistoriker ägnar den inget
intresse alls – som om aristokratin sjönk i den flodvåg som kallas det
demokratiska genombrottet, trots att den mycket lyckosamt smälte samman med
den uppåtgående borgarklassen.
Välkommet och överraskande därför att Björn af Kleen med "Jorden de ärvde" tar
denna samhällsklass på allvar. Adeln består av 2,5 promille av befolkningen
men äger jord som motsvarar en yta långt större än Gotland – och den
expanderar, tack vare Europas mest godsvänliga politik. Avskaffandet av
såväl förmögenhetsskatt som arvsskatt har gjort godsen lönsamma, med den
sänkta fastighetsskatten som grädde på moset.
Många av godsen är fideikommiss; en feodal kvarleva som innebär att äldste
sonen, eller den son som pappan dubbar till arvtagare – aldrig döttrarna –
ärver rubbet. De andra syskonen får ingenting, men förväntas bli
omhändertagna av patriarken. Därmed kan jordegendomarna hållas intakta, på
bekostnad av den svenska arvsrätten och ofta även syskonsämjan. Visserligen
avskaffade Sverige 1964 fideikommisset, som sista land i Europa, men lagen
har sedan dess framgångsrikt åsidosatts. Regeringen uppvaktas ständigt av
begäran om förlängning, och i de ansökningar som af Kleen har tagit del av
framträder två huvudargument: 1) man påstår att man lever i en evig
sillvecka och helt enkelt inte har råd att splittra egendomen; 2) man menar
att fideikommissets avskaffande hotar det svenska kulturarvet, att det med
andra ord ligger i det allmännas intresse att fideikommisset fortlever.
Som af Kleen konstaterar, har adeln ett intresse av att odla myten om sin egen
förestående undergång, men verkligheten svarar dåligt mot martyrskapet. I
jordarna ligger mångmiljonbelopp nergrävda, ingen behöver leva på marginalen
om fideikommisset upphävs – och vem bestämmer var marginalen ska gå? Lika
problematiskt är påståendet att fideikommisset är en del av det svenska
kulturarvet och bara därför måste bevaras. Med det argumentet kan man
försvara vilka historiska klasskrankor eller privilegier som helst och till
och med återinföra träldomen. I själva verket är den här typen av
storgodsdrift historiska anomalier, och särskilt kulturintresserad har den
svenska adeln aldrig varit.
Intressant nog, är det en socialdemokratisk politik, i kombination med EU:s
sakrosanta syn på äganderätten, som bäddat för adelns återkomst.
Socialdemokratin kan, menar af Kleen helt riktigt, identifiera sig med det
långsiktiga förmyndarskap som adeln utstrålar, till skillnad från uppkomlig,
brackig nyrikedom. Det gör att de i det här fallet vänder arvsrätten ryggen,
liksom de arrendatorsbönder som i generationer brukat jorden, de senaste 45
åren med 1964 års löfte om friköp. Inte konstigt att adeln numera älskar
sossarna – ”det mest godsägarvänliga partiet” – som infört stora
skattereduktioner och avdragsgilla slott.
Det framkommer av de intervjuer som Björn av Kleen gjort med en rad välmående
godsägare. I kraft av sitt efternamn har han beviljats audiens, i tron att
han är en ung klassbroder. Så kan han iscensätta en wallraffning utan peruk,
för att avslöja en girighet som för tankarna till Molières satirer.
Friherrarna och allt vad titlar de har, berättar hur de i fideikommissets
namn bearbetat barnen att det inte finns något ord som rättvisa. En har
övertygat sin 14-åriga dotter att hon ska avstå från allt. En annan har
avhyst sina syskon från hus de bebott i decennier. En tredje har kört ut sin
90-åriga mor, eftersom hennes ”ockupation av Stora Huset vid Erstavik är en
brottslig gärning”. Och så vidare.
Dessa vämjeliga interiörer från de vackra slotten är naturligtvis mumma för
den Måns som redan har fördomar, men de är också bokens svaghet. Björn af
Kleen finner inga förmildrande karaktärsdrag hos någon. Hans penna är
genomgående syrlig, för att inte säga spefull, om än med språklig finess –
boken är skriven på en ljuvligt vacker sakprosa.
"Jorden de ärvde" tappar styrsel när författaren lämnar det alltigenom
intressanta fideikommissystemet. Ett kapitel om internatet Lundsberg ger
inget nytt, inte heller det om Riddarhuset. Intressantare är kapitlet om
Sveriges jordägareförbund som gör godsägarna till en ”seg, slug och
politiskt kompetent grupp av framgångsrika lantbrukare och
äganderättslobbyister”. Sista sidorna handlar något litet om af Kleens egen
bakgrund, en enkel uppväxt i Hedemora. Här skymtar en avund mot den del av
släkten som tagit för sig; morfars mammas syster gifte sig De Geer och fick
så mycket mer av överklasskakan. Kanske skulle författaren börjat boken med
sig själv, i stället för att som nu avsluta med en lite bitter eftersmak som
andas privat hämnd.
Ska vi förstå samhället måste vi studera klasserna, skriver Annette Kullenberg
i "Överklassen i Sverige" från 1974. Det är fortfarande den bästa
sociologiska studie vi äger om de människor som folkhemsprojektet
accepterade men helst inte låtsades om, eftersom de strider mot alla
jämlikhetsideal. Där spinner Kullenberg på undergångsmyten, men i "Urp! sa
överklassen" från 1995 konstaterar hon att vi aldrig får underskatta
överklassens förmåga att komma tillbaka. Kullenberg skrev sina böcker innan
den godsvänliga politiken fullt ut gav överklassen skattereducerat råg i
ryggen. I dag, visar af Kleen övertygande, är godsägarna en ekonomisk,
politisk och kulturell makt som de nyligen bara kunde drömma om.
Delblancs baron Urse på Valla sörjde att hans land inte längre var hans, han
trodde i nådens år 1937 att det var ”för sent att anta en förklädnad och
blanda sig i hopen av kommande maktägare”. En knapp mansålder senare är
godsägarklassen lika välmående som på tidigt 1600-tal. Då levde de gott på
skattefrihet och donationer. I dag åtnjuter de skattefrihet och undantag
från arvslagstiftningen. I kulturarvets namn har Sverige ånyo ett frälse.
Åsa Linderborg
Eftersom Björn af Kleen medarbetar i Sydsvenskan recenseras hans bok av
Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.