Svenska deckare brukar ha sjysta poliser. De är ofta asociala och bittra, ofta klädsamt excentriska, men sjysta. En hederlig och godhjärtad mordutredare får läsaren att stå ut med vad som helst: hjärnsubstans som skvätter, utspridda likdelar, ren ondska. Rättvisa kommer att skipas.

Jag tänker på det när jag läser Jens Lapidus andra bok, ”Aldrig fucka upp”. Den saknar en sjyst polis. Det finns en polis men han är ett rötägg som förlorar jobbet på grund av övervåld och knäcker extra på en strippklubb.

Jag har sträckläst boken i tre dagar och känner mig helt knäckt. Fåglarna kvittrar, världen är ett svart hål. Det finns ingen att hålla i handen. Det är väldigt osvenskt. Som mycket annat med Lapidus: stilen, språket, drivet. Tänk James Ellroy. Hårdkokt är bara förnamnet.

Författaren behöver ingen närmare presentation. Ingen lär ha missat den 34-årige advokatens succédebut, ”Snabba cash”. I uppföljaren har han lämnat Stureplan men stannat på Stockholms skuggsida. Karaktärerna är nya även om några från den förra dyker upp i periferin. Mr Radovan är fortfarande kung över jugge-maffian, några av hans underhuggare lever kvar och latinon, Jorge, spelar en biroll.

Mycket är sig likt och mycket är annorlunda. Stilen är densamma och den litterära klipptekniken. Korthugget, rappt, detaljrikt, mycket slang, mycket dialog. Och handlingen som en hunger som måste stillas; sidorna vänder sig själva, jag vill veta hur det går.

”Aldrig fucka upp” är mer deckare än ”Snabba cash”. Medan navet i den senare var Stureplansfolkets fala yta och arbetarkillen J_W:s desperata önskan att äga en värld som inte var hans, kretsar ”Aldrig fucka upp” kring ett mord som några personer på olika sätt blir involverade i. Rötägget till polis, Thomas, som knappt hinner börja utreda mordet innan han får kicken från jobbet – och bestämmer sig för att luska vidare på egen hand. Förortskillen Mahmud, som slavar som langare och horvakt åt Radovan, och så Niklas, en före detta legosoldat. Det är machovärlden i kubik, nattsvart, kokaintrippad och muskelstinn. Man kan inte klaga på Lapidus kvinnoporträtt, eftersom det inte finns några. Ändå är kvinnorna berättelsens epicentrum.

Niklas drivs av en mission att rädda världen från ondska. Med vapen. Måltavlan är män som slår sina fruar, som hans styvfar slog hans egen mor när han var liten. Medan Niklas förbereder sitt krig tätnar intrigen kring mordet och Radovan och de tre personernas öden vävs långsamt samman.

Lapidus håller snyggt ihop den komplexa intrigen. Jag tror på karaktärerna. Och trots att alla tre är kriminella och mer eller mindre psykiskt störda, känner jag för dem. Lapidus får mig att se hur de tänker, deras handlingar är konsekventa i deras värld.

I min värld kvittrar fåglarna. Jag är inte knäckt särskilt länge. Det tränger inte på djupet, tar mig inte i besittning, förvånar mig inte. Finns ingen orsak, det är spänningslitteratur.

Men i jämförelse med mycket annat i den svenska deckarfloden är den av grymt hög kaliber.

Det enda som verkligen förvånar mig är bokens sista blad. Det är en informationstext om Kris, en organisation som hjälper före detta kriminella att komma tillbaka till samhället. Ett varningens ord om drogmissbrukets och kriminalitetens negativa följder. Samt ett postgironummer och en uppmaning att stödja verksamheten.

Jag har aldrig sett något liknande i en deckare. Kan inte bestämma mig för vad jag tycker. Det är något att hålla i handen. Det är svenskt.