Andres och Andreas

Andreas gick i min gymnasieklass. Under tre år satt han i skolbänken bakom mig och han var min bästa killkompis, i alla fall ett tag. I vår tonårsvärld var det Absolute Music som dikterade villkoren. Och grabbarna i handbollslaget.

Men Andreas var lite bättre. Inte coolare, men bättre. Det var han som upplyste om att Suede och Popsicle fanns. Det var han som fick mig att köpa den svarta Fred Perry-tröjan. Det var han som med högtidlig hand gav mig två gamla nummer av Slitz. Innan Slitz blev en porrtidning, vill säga.

Det var av Andreas jag för första gången hörde namnet Andres Lokko. Och andra, och tredje. Ni fattar. Han var besatt. En kompis brukade säga att Andreas enda kriterium för bra musik är att den är ny. Hån sprunget ur provokation.

Det har gått femton år. När jag läser Andres och Lokko ser jag att de här minnena av Andreas inte alls handlar om Andreas. Han var bara en bricka i spelet. Allt handlar om Andres Lokko, en lillkille som tigger om förskott på veckopengen för att köpa The Whos nya skiva och trängas på konserter med Springsteen och The Jam. Som 25-åring kröns han till chefredaktör för tidningen Pop.

Andres föraktar mainstreamkulturen och förstår dem som behöver känna sig lite bättre. Med nyckelorden cool och ny undervisar han i vilka jeans, skor eller band som är rätt. Just nu. Gillar man popmusik för att man är mobbad och olycklig eller är man mobbad och olycklig för att man gillar popmusik? skriver han i texten ”Mobbade män” 1995.

I Andres rike härskar det konsekventa godtycket. Läsarna går aldrig säkra, närsomhelst kan han attackera deras favoritband. Andres grymtar stolt när Linda Norrman-Skugge utnämner honom till religion. Han kallar sig själv för popjournalistikens Agneta Sjödin. Han ironiserar över sitt eget namedroppande. Självdistanserad och odistanserad. Likt en nittiotalistisk Mannen utan egenskaper framstår Lokko som en obeslutsam yngling som kräver platsen högst upp på stegen.

I retrospektiv är tonen skrattretande gubbig. Svaret på hur en mässande 25-åring kunde vara så förförisk är väl att de missförstådda popnördarna behövde en föraktfull storebror. Lokko plöjer brittiska musiktidningar. Han lusläser Chris Heath, den brittiske musikjournalist vars långa personporträtt är hans ideal. Precis som Heath ville han umgås i veckovis med sina intervjupersoner. Precis som Heath älskar han Kevin Rowland. Intervjun med Heath från 1999 är en av vändpunkterna i textmassan: Lokko-arvet och tidningen Pop som det egocentrerade reportagets svenska urkälla.

Chris Heaths vurm för Tom Wolfe blev början på de unga journalisternas prestigefyllda Wolfe-dyrkan. Just här föddes de efterföljare som idag beklagar det långa reportagets död. I samlingens andra del är de långa texternas tidevarv förbi och krönikören Lokko kan inte grotta ner sig lika djupt i den brittiska heltäckningsmattan. Men Londonpositionen tillåter ett vassare tonläge i förhållande till Sverige än kollegorna i Stockholm. Fastän han står på toppen fortsätter han ge sken av att sparka uppåt (kallar DN för lokaltidning). Och från ett romantiserande vänsterhåll försöker han sig ibland på att vara politisk.

40 år, åldersnoja, ännu föraktfull, ännu konsekvent godtycklig. I ena andetaget högaktar han Ulf Lundell och i andra skriver han om vikten att vara ett mods och att aldrig sluta döma folk efter deras utseende. Jo, 40 skrev jag. I en intervju i Svenska Dagbladet inför boksläppet säger Andres Lokko att han har feminiserat den svenska musikjournalistiken. Det har han, om feminisera innebär att skriva om mode och känslosnacka med popherrar han ser upp till.

Förutom ett par texter om Stina Nordenstam intervjuar Lokko nästan enbart män. I kvalitetens namn vill han inte kvotera in kvinnor i musik­juryer. Två exempel på att musikvärldens manshegemoni faktiskt inte bekymrar honom. Det är synd, för mycket av hans attityd har kronprinsarna ärvt. Härom veckan var Fredrik Strage tvungen att citera Lokko (”barn är döden för rockjournalistiken”) för att rättfärdiga att han skrev om sitt barn.

Tanken svindlar. Jag utgår från att min klasskompis Andreas köper ”Andres” & ”Lokko”. Jag vet inte om han vill minnas. Men han tillhör målgruppen. Antagligen kommer han att tycka som jag. Att det är en ganska konstig samling texter.

1 732 sidor nostalgi från den som sade sig avsky nostalgi. Men som inte kunde låta bli. En gigantisk greatest hits-box med pop, rock och svensk media, från fax till fildelning. Det klimatkorkade utförandet i papper är, förutom ett pompöst bokslut, ett monument över de sista generationerna samlarmänniskor. I och med karaktären av uppslagsverk är det en enorm brist att inte kunna läsa vilket forum texterna ursprungligen publicerats i.

För även om Lokko visst varit stilbildande står artiklarna inte för sig själva. Inte då, inte nu. Det tål att funderas över vilka faktorer som gjort att fenomenet Lokko, som få andra, fått härja som fri ande i spalterna i tjugo år. Till exempel är det svårt att tänka sig en kvinna som lika ostraffat gör samma resa. Men Lokko representerade en gång något för pop-Sverige nytt och kittlande. Enligt brittisk modell profilerade han sig som trendsättare, långt innan svenska morgontidningar begrep att sälja sina medarbetare.

Det känns aldrig som om han bara slarvar ihop sina recensioner. Han ställer innovativa intervjufrågor och även om långtifrån allt är bra finns ett speciellt tilltal. Men de 582 artiklarna känns anmärkningsvärt ofta som att läsa samma text om och om igen. Behållningen (förutom den nostalgiska) är Lokkos hängivenhet till popen och att jag skrattar många gånger. Samt när han är personlig utan att posera (poserande är inte klädsamt på någon över 23). Som i understreckaren om Michael Jackson i Svenska Dagbladet i somras.

Eller texten ”Svenskarnas Sverige”. Här använder han sitt kunnande för att kritisera vit makt-musiken, utan att ställa sig in hos någon, utan att ställa sig själv i centrum. ”Svenskarnas Sverige” var, som Lokko själv skulle ha uttryckt det, hans bästa, kanske världens bästa text just då. Oktober 2005. Andres Lokko blir nog aldrig större än så. Nu är han mest en gnällig utlandssvensk, förvisso på inflygning till Killinggängets Dramatenföreställning ett par gånger i veckan.

I senaste Arena skriver han om London och Sverige. Sverige, tycker han, är ett överbeskyddande land där alla bor i hyreslägenhet. Var den insikten nu kommer ifrån.

Julia Svensson, journalist