Årets vackraste bok heter förmodligen ”Ödeläggelse” (Autor). Det är en elegant utgivning, smakfullt formgiven med vit text på grått papper där själva otydligheten i sig verkar vara en poäng – nästan helt dolt på några av sidorna finns ett par målningar av Timothy Perkins. Lägg därtill en medföljande dvdskiva med lika återhållsamma flimrande bildsekvenser och det blir nästan för mycket av goda.

Boken, eller ”gränsobjektet” som förlaget formulerar saken, är resultatet av ett samarbete mellan författaren Marie Silkeberg och formgivaren och kompositören Fredrik Arsæus Nauckhoff. ”Ödeläggelse” inleds med bidrag av sjutton författare från olika länder som skrivit var sin text utifrån titelns ödeläggelse. Bokens senare del av Silkeberg själv hör samman med de fyra filmerna på skivan. Marie Silkebergs drömmande, lite entoniga röst flyter ut och blandas med ljudet från gatulivet i städer som Kyoto, Hiroshima, Hanoi, Warszawa, Gaza. Urbant, melankoliskt, mycket kameratagningar rakt upp i luften, suddiga husfasader.

Textbidragen liknar filmerna, suddiga, korniga, mestadels oförpliktigande luftiga gester av tomhet, av radbrott av ansatser. Inget ont i det – mycket är både skört och vackert - men av ordet ödeläggelse hade jag väntat mig något mer märgfullt. Som det är nu tangerar det hela muzak.

Först med den sista filmen, Stockholm-Gaza där Ghayath Almadhoun läser en dikt på arabiska och simultantolkas av Silkeberg, upphör ödeläggelsen att vara en abstraktion. Här, slutligen, blir ordet till en förfärande verklighet:

Vi som sprids omkring som splitter, som regnar omkring som slamsor, vi ber så hemskt mycket om ursäkt / inför denna civiliserade värld, enskilt, individ för individ, män, kvinnor och barn, för att vi helt oavsiktligt / dykt upp i era trygga hem utan tillstånd.