Hur mycket Bergmaniana finns det egentligen intresse för?

Frågan infinner sig oundvikligen drygt ett och ett halvt år efter teatermannen, filmaren och författaren Ingmar Bergmans död den 30 juli 2007.

Nu utkommer Käbi Lareteis bok ”Vart tog all denna kärlek vägen?”. Anita Hofström, Bergmans hushållerska i många år, porträtteras för närvarande av en av SVT:s främsta dokumentärfilmare Tom Alandh för att sändas i höst. Dramaten sätter nästa säsong upp en dramatisering av ”Scener ur ett äktenskap”, tv-serien om Mariannes och Johans äktenskapliga problem som med Liv Ullmann och Erland Josephson i huvudrollerna markant ökade den breda publikens fascination för Bergmans verk.

Norska Nationaltheatret i Oslo iscensätter en dramatisering av ”Fanny och Alexander” och Det Kongelige i Köpenhamn har spelat en teaterversion av ”Höstsonaten” med Ghita Nørby i Ingrid Bergmans roll.

I höstas publicerades en flera kilo tung, elegant bok med fotografier från hans långa yrkesliv och på cinemateken runt om i världen rullar ständigt Bergmanserier med olika teman. Förra våren kom Mikael Timms ”Lusten och dämonerna”, den första auktoriserade biografin om den geniartade konstnären.

Lägg därtill att det utländska intresset kring Ingmar Bergman som filmare resulterat i akademiska avhandlingar i en omfattning som vi svenskar kan ha svårt att riktigt förstå.

Allt detta visar på att det finns ett starkt intresse och det hålls vid liv genom bland annat nya publikationer. Kanske är det ändå inte så konstigt, eftersom den som en gång fångats av Bergmans pregnanta visuella stil och tematiska värld aldrig tycks få nog. Själv sitter jag fast sedan jag som fjortonåring såg filmen ”Smultronstället”. Det bitvis expressionistiska bildspråket, den skarpa, obehagliga exponeringen av kärlekslösheten i äktenskapet och inte minst Victor Sjöströms och Ingrid Thulins uttrycksfulla röster fängslade mig så totalt att jag fortfarande kan återkalla både replikskiften och bildinnehåll.

Käbi Lareteis lilla lättlästa volym består av ett antal av hennes egna och Bergmans brev skrivna under åren 1958 till 1962 samt utdrag ur en dagbok som hon förde 1962. Det året föddes deras son Daniel och fem år senare kom separationen. Boken slutar med sonens födelse.

Dessutom har författarinnan skrivit ett förord där hon slutligen tycker sig ha upptäckt förklaringen till att den från början så starka relationen inte höll. Laretei hittar den i ett av hans brev från just 1962. Det handlar om filmen ”Tystnaden” och hennes reaktion på manuset som han ignorerade trots ett löfte om det motsatta.

Det Käbi Lareteis bok framför allt tillför det redan befintliga materialet kring Bergman är bilden av ett par så innerligt förälskade att de inte kan leva utan att vare sig äta av eller dricka ur varandra. Längtan efter den totala sammansmältningen har sällan gestaltats med ett lika vackert bildmässigt rikt varierat språk. Det är inte Bibelns höga visa men inspirationen kommer bitvis därifrån. Att Bergman, filmaren och teatermannen, också var en lysande författare har gång på gång slagits fast från den självbiografiska ”Laterna magica” 1987 och framåt.

Att Laretei besitter en nyanserad, sensuell och djupt fängslande stil är kanske inte lika känt.

När man läser om ett kärleksförhållande mellan två självständiga och framgångsrika konstnärer mitt i karriären infinner sig lätt frågan om i vilken utsträckning det uppstår en konkurrens mellan dem. Redan från början intar Bergman en generös hållning gentemot Lareteis arbete som intresserar honom. Hans kunskap om och behov av musik är väl dokumenterat och var också en viktig orsak till att de två under senare år av hans liv utvecklade en djup vänskap. Den svartsjuka som Bergman vänder mot Laretei handlar snarare om hans rädsla för att hon ska gå i säng med någon av alla dirigenterna i hennes yrkesliv.

Någon konstnärlig tävling mellan de två tycks knappast ha förelegat. Däremot undgår inte Laretei den klassiska, kvinnliga konflikten då hon slits mellan sin yrkesroll och det den kräver av henne och den samtida längtan efter att finnas till för honom med alla de ibland infantila behov han uppvisar.

Trots den tidsmässiga skillnaden mellan Kristianiabohemerna i slutet på 1800- och början på 1900-talet och svenskt 60-tal är det samma konflikt som nyligen gestaltades av Chatarina Larsson i ”Oda! – Saatans kvinna” på Malmö stadsteater.

Annika Gustafsson, filmkritiker

-------------------------------------------

FAKTA: Käbi Laretei

Estnisk-svensk pianist och författare. Har sedan debuten 1946 turnerat internationellt som konsertpianist. Var gift med Ingmar Bergman 1959-1969. Tillsammans fick de sonen Daniel.