Den rumänske författaren Mircea Cartarescu skriver stor litteratur. Den är stor i mer än en bemärkelse. Hans prosa är mäktig, märklig och vindlande, en djupt romantisk barockprosa med postmoderna inslag. Hans romaner är skapelseberättelser, där drömmar och realism vävs samman. De är fyllda av surrealistiska bilder av både vacker och grotesk karaktär. Det finns bara ett sätt att läsa Mircea Cartarescu; och det är genom full kapitulation från läsarens sida. Att låta sig dras in i hans mycket speciella värld.
Det är andra gången jag intervjuar Cartarescu, och precis som första gången slår det mig att hans uppenbarelse känns som en paradox: hur kan så mycket grandios, megaloman litteratur rymmas i den lågmälda och spensliga person som sitter mitt emot mig i soffan? Vi är här för att prata om hans dagböcker mellan 1994 och 2003 som nyss kommit ut på svenska i ännu en formidabel översättning av Inger Johansson.
Dagböckerna spänner över en lång och viktig period i Cartarescus liv: hans genombrott som författare, hans möte med väst; äktenskap, barn, skilsmässa, ny kvinna och ännu ett barn. Övergången från ungdom till medelålder. Men framför allt är hans dagböcker en skrivdagbok: de beskriver det omfattande plågsamma och rusiga arbetet med hans stora romanprojekt, trilogin ”Orbitór”. Romanerna knäcker honom både psykiskt och fysiskt, allt från saboterat självförtroende till sönderfrätt mage. Cartarescu drabbas periodvis av svår skrivkramp, han tvivlar ständigt på sitt stora projekt och drömmer om att skriva små, hanterbara romaner i stället.
Mircea Cartarescu säger att han ville publicera sina dagböcker för att ge en mer fullödig och sann bild av sig själv som författare.
– Mina verk berättar inte hela sanningen om mig som författare, därför ville jag publicera dagböckerna. Visa mig själv även från mindre smickrande sidor. Jag ser det som innerfodret på en rock – det är minst lika viktigt som ytterfodret trots att det inte syns. Jag ville visa min rock från båda sidorna. Och det är bättre att publicera dagböckerna medan jag lever och har kontroll än efter min död. Det är ingen risk att jag censureras av klåfingriga släktingar.
Cartarescu är själv en stor läsare av författardagböcker och brevsamlingar, och antyder att genren ibland blivit oförtjänt nedvärderad.
– Kafkas eller Virginia Woolfs dagböcker är minst lika stor litteratur som deras romaner. Och Gombrowics dagböcker är bättre än alla romaner han någonsin skrev.
Mircea Cartarescu började skriva dagbok redan som barn, men det var först efter genombrottet som författare han började tänka på att publicera dem. Han beskriver, som så många andra, dagboken som en nära vän och anförvant.
– Det är sällan man får så nära och trogna vänner i verkliga livet. Dagboken är som ett paraply som skyddar dig mot omvärlden. Men när dagboken väl är publicerad kan den förvandlas till en fiende. Människor – inte minst kritiker – kan använda den för att samla argument mot dig och dina böcker.
I Norden har vi just nu en pågående trend av autofiktion, fiktionaliserade självbiografier, det mest aktuella exemplet är väl Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”. Det verkar finnas ett outsinligt sug efter ”sanna” berättelser. Är det något du känner igen?
– För ett tiotal år sedan var autofiktion väldigt stort i Rumänien också. Men det är stor skillnad på dagböcker och autofiktion. Autofiktionen fortsätter alltid att vara fiktion, medan en dagbok ska vara som ens egen hud.
Drömmar spelar stor roll i dagboken, liksom i romanerna. Varför är drömlivet så viktigt för dig?
– Om vi inte drömde skulle vi aldrig få kontakt med våra andra verkligheter. Men jag ser inte någon större motsättning mellan drömmar och verklighet, för mig är det ett kontinuum. Verkligheten är ofta lika magisk som mina drömmar och de förenas i det jag skriver. Jag kan inte se var det ena börjar och det andra slutar.
Den nordiska trenden med fiktionaliserade självbiografier har redan passerat i Rumänien, berättar Mircea Cartarescu, vars dagböcker nu publiceras på svenska.
Foto: Anna Simonsson