Den som lever får te

Den amerikanske kulturkritikern Thomas Frank brukar göra träffsäkra iakttagelser. I ”The conquest of cool” beskrev han hur marknaden tog över och gröpte ur alternativrörelsernas språkbruk – varje ny produkt en revolution – och i ”One market under God” använde han begreppet marknadspopulism för att visa hur näringslivet anser sig företräda ett mer demokratiskt ideal än demokratin själv.

Det var emellertid med ”What’s the matter with Kansas?” som han etablerade sig som milt ironisk kommentator att räkna med. Med det så kallade kulturkrigets konservativa hjärtefrågor som hävstång lyckades republikanerna i den tidigare av demokrater dominerade delstaten Kansas byta image från etablissemangsparti till ombud för småfolket.

Allt ont i det amerikanska samhället kunde nu härledas till den liberala eliten: akademikerna, abortörerna, skattehöjarna, miljövårdarna, vänsterjournalisterna. Omoralens boning var Washington DC med filial i Hollywood.

Franks skildring av antielitismen som väckelserörelse har fått stort genomslag. Hans nya bok ”Pity the billionaire” kan läsas som ett fortsättnings­kapitel. Här är dock ironin bistrare och hans förvåning stor över hur en efter George W Bush splittrad bonushöger kunnat göra comeback mitt i en spekulationsekonomisk kris och få stöd för tanken att problemet är att marknaden aldrig riktigt fått chansen på sina egna villkor.

Vem kunde tro att Wall Streets krasch skulle leda till en gräsrots­rörelse för obegränsad makt åt – Wall Street?

Med en nyvald Obama och återsken från Roosevelts 1930-tal verkade det snarare vara dags för en ny New Deal. Men allt ställdes på huvudet; i stället för folkliga protester från vänster (de kom senare, med Occupy-rörelsen) uppstod en gräsrotsprotest från andra hållet. Ett nytt uppror mot den beskattande överheten, ett nytt Tea Party, formerade sig.

Skulle republikanerna komma tillbaka måste de gå mot mitten; så lät den politiska visdomen bland Washingtons kommentatorer. ”Världen väntade sig botfärdighet,” skriver Frank, men ”vad den fick var motsatsen, framburen på spetsen av en bajonett”.

Newt Gingrich, länge ute ur bilden, återkom genom att hävda att Obamaadministrationen ”utgör ett större hot mot Amerika än vad Nazityskland och Sovjetunionen en gång gjorde”.

Hos Fox News uppmanade Glenn Beck tittarna att donera pengar till handelskammaren, ledande lobby­organisation i huvudstaden, med motiveringen att ”de är vi”. I vanliga fall kommer bidragen från stora företag, men nu sattes det in så många småslantar efter Becks appell att kammarens server kraschade.

I valet 2010 hade de uträknade republikanerna större framgångar i kongressvalet än på mycket länge, med möjlighet att blockera presidentens olika initiativ. Politiska resultat kunde nås genom att glorifiera en omoral som precis lett till att människor förlorat sina hem och arbeten.

Det är, skriver Frank, som om allmänheten skulle ha krävt en massa nya kärnkraftverk veckan efter olyckan i Harrisburg.

Statsvetarna Theda Skocpol och Vanessa Williamson vid Harvarduniversitetet har intervjuat Tea Party-sympatisörer och analyserar i ”The Tea Party and the remaking of repub­lican conservatism” de nya strömningar som vridit amerikansk debatt åt höger.

Det är en intressant studie: de möter vänliga människor som oroar sig för vad det ska bli av Amerika så som de känner det. De flesta är äldre och vita och vill inte alls göra sig av med det sociala skyddsnät som finns. Hälsovård och socialtjänst som de betalat skatt till i hela sitt liv ska vara kvar – men de är inte beredda att bidra till yngre och kommande generationer.

Skocpol och Williamson framhåller att Tea Party varken har konstruerats uppifrån eller exploderat underifrån. Det som skänkt sådan energi och dynamik är kombinationen av gräsrotsaktivitet, etablerade lobbygrupper och kända medieprofiler.

Är TP-folkets engagemang bra för demokratin? Detta är ju det som alla säger sig hoppas på; aktiva medborgare, folk som träffas och diskuterar samhälleliga angelägenheter i stället för att bowla ensamma. Författarna kommer fram till att Tea Party-­rörelsen vet det mesta om hur man påverkar inom politiken, lokalt och nationellt, men har usla kunskaper i sakfrågorna. Bland välutbildade liberaler – ”elitisterna” - råder det rakt motsatta förhållandet, konstaterar de.

Frågan kan därför formuleras om: är gräsrotsaktivism bra för demokratin om den bygger på felaktiga premisser?

I intervjuerna möter ingen entusiasm inför någon av dem som vill bli president, men även om vinden i Tea Partys segel mojnat finns alla skäl att tro att både anti-elit och elit till slut kommer att stå bakom partiets kandidat. Det blir en tuff valrörelse: Obama är här lika föraktad som Bush tidigare var bland sina motståndare.