Kjell Johanssons trilogi om fattigdom i 1900-talets Sverige tillhör läsar- och kritiker­succéerna under förra decenniet. Snart kommer en samlingsvolym med hans triptyk om Eva, hennes uppväxt i Midsommarkransen i södra Stockholm och hennes försök att som vuxen förstå och försonas med en arbetarbakgrund utan arbetarromantik.

Nåja, Eva är långtifrån den enda karaktären av vikt i Kjell Erikssons storverk men med tiden blir det allt tydligare att hon är dess nav. På sin spets ställs detta i hans nya roman som snör ihop allt. När den är slut finns inget mer att säga. Ödesdramat är fullbordat. Eva försvinner.

Jag vill protestera mot att hennes arv segrar med determinism över hennes kamp för ett liv, frestas värja mig genom att kalla det en brist i texten, men det är det ju inte. Johanssons sätt att driva Eva ända ut till isrännans kant är tvärtom skoningslöst trovärdigt både språkligt och psykologiskt. Det är skoningslösheten jag inte står ut med.

Jag skulle ha velat att det hade fått finnas bara en gnutta glädje, ett skratt mitt i allt detta ödesdigra, ett äh, vad fan som spräcker tryckkammarens väggar. Men jag ser ju varför det inte går. Eva mår inte bra. Gestaltningen inifrån av hennes själstillstånd genomförs med infernalisk skicklighet. Jag får aldrig veta vad som är sant och inte, jag tvingas allt längre ut i Evas gungfly till själ och känner in i märgen i vilken utsträckning jag inte orkar vara där. Jag vill hem till förnuftet.

I stället tydliggörs sanningens oåtkomlighet. Vad hände egentligen? Vem ljuger? Och när någon ljuger, sker det med uppsåt? Ingen vet. Frågorna injiceras i mitt mentala omlopp som olösliga kalla kristaller och där sitter jag sen, ensam med en utläst bok som är så psykologiskt raffinerad att jag måste påminna mig själv: detta är inte bara skildringen av en individ som går sönder. Det är slutstycket i ett epos om myndigheters övergrepp mot de mest utsatta, om de utsattas övergrepp på sig själva, det handlar kort sagt i strikt ekonomisk och social bemärkelse om klass.

Det handlar om skamstämpeln att varken äga eller räknas, en skam vars slutstation bokstavligt är vanvett. I svensk samtidslitteratur har bara poeten Johan Jönson ringat in denna skam med samma skärpa som Kjell Johansson, om än med litterära metoder väsensskilda från Johanssons lågmält folkliga berättande.

Underklassens skam, den bär vidare i andra och tredje led. Evas barn, nämligen, om hon hade haft några? Hur skulle de ha hanterat mammas vansinne? Vad skulle det ha gjort med dem?

Romanen om Evas barn kommer inte att skrivas men jag skulle vilja läsa även den. Jag har trots allt inte lust att ta farväl av Evas sammanhang, hennes mörka universum där det politiska blir privat; Eva är skambärare åt ett helt samhälle.