”Hans startpunkt är alltid konfrontationen”, skriver Alexander Linklater i ett porträtt av Christopher Hitchens i senaste numret av Prospect. Grälen är hans intellektuella livsluft, han är enligt egen utsago inblandad i minst fem stycken om dagen. Muckar ingen med honom så muckar han själv. Och aldrig är han så grälsjuk som när det handlar om religion. Som när han dagen efter den amerikanske högerpastorn Jerry Falwells död konstaterade att ”om man gav Falwell ett lavemang kunde han begravas i en tändsticksask”. Eller som när han kallade Moder Teresa en ”fanatisk albansk dvärg”.

Efter det är det inget som chockerar i ”God is Not Great”, nu på svenska som ”Du store Gud?”. Huvudtesen är att religionen förgiftar allt och Hitchens bankar in den som en Luther med spikpistol.

Två nej vill man ändå utropa redan vid omslagstexten på den svenska utgåvan.

Nej, Hitchens skriver inte för The Nation. Han gjorde det förr, men hans avhopp gick inte direkt obemärkt förbi.

Nej, boken har inte bara blivit kritikerrosad. Hitchens ”störtar en Gud men ersätter honom med en annan”, skrev The Guardian. ”En stor besvikelse” skrev Salon. Och i Sydsvenskan menade Per Wirtén att Hitchens oförsonlighet inte skiljer sig nämnvärt från de religiösa fundamentalisternas. ”Hans stil luktar otvättade underkläder”, skrev han. Hitchens hade nog gillat formuleringen.