HARALD ­VOETMANN. Redan efter en första sida igenkänner man danske författaren Harald Voetmann till stilen. Det handlar då om att gå emot läsarförväntningarna, och liksom berätta med avigsidan. Samtidigt som han lyckas undvika att det tekniskt sett blir avantgardism à la ofullständiga meningar. Nej, här finner man både subjekt och predikat i varje sats, underligheten är en annan och mer lockande.

I sin förra roman ”Vågen”, som tog sin utgångspunkt hos den romerske historikern Plinius, beskrivs en extremt expanderad, närmast encyklopedisk värld, rik på exotiska detaljer. I den nya romanen går Voetmann motsatt väg och berättar om ett till ytterlighet fattigt och imploderande medvetande. Huvudpersonen som kort och gott endast kallas Kühleborn är en ytterst grå person, som rentav tycks finna en pervers glädje i att vara just ytterst grå. Till vardags förman vid ett litet smältverk i Köpenhamns tidigare slakteriområde på Vesterbro.

Handlingen utspelar sig vid just den tidpunkt då renoveringarna på Vesterbro skjutit fart. Och Kühleborn finner till sin förbryllelse att inredningen på hans gamla stamlokus fått metallmöbler, där han för första gången i sitt femtiofemåriga liv serveras kycklingsoppa med bambuskott och koriander. Han finner smaken fantastisk och den inger honom en nästan erotisk lust att börja leva. Bakom sig har han ett till synes fullständigt händelslöst liv. Varje läsare kommer att vid jämförelse uppleva sin egen tillvaro som ett underverk av spänning och äventyr.

Herr Kühleborn är således skittråkig, den tråkigaste mannen på jorden. Och det säger en hel del om ­Voetmanns, komiskt anlagda, berättargeni att detta likafullt blir så roligt att läsa om, ett ställe mellan det torra skrattet och de torra tårarna. Romanen utvecklas raskt till en bitsk uppgörelse med den danska kulturen, som kan påminna om den satir Carl-Johan Vallgren tidigare riktat mot den svenska i ”För herr Bachmanns broschyr”.

Här nidskildras såväl den danska fläskköttsindustrin som den danska sexliberalismen. Den speciella danska arbetsplatshierarkin får sitt, och till och med det heliga danska smörrebrödet avhånas. Men svartsången är också ett uttryck för huvudpersonens mentala värld med dess osunda dubbelexponeringar av matäckel och sexuell olust.

Till fascinationen i det här hör att det inte anges när huvudperson Kühleborn börjar urarta psykiskt, utan det smyger sig på läsaren genom berättelsens gestaltning. Realismen blir tilltagande en surrealism. Men det sker så glidande att när huvudpersonen och hans kollega börjar använda blodiglar för att livsbevarande tunna ut blodet på deras fettdrypande arbetsplats så accepterar man det först som en realistisk premiss. Liksom man fann det trovärdigt att de torkar fettet av förmannsbåsets glasvägg med en bilskrapa flera gånger om dagen.

Resultatet är en övertygande mörk komedi om vantrivsel i samhället och i kulturen, som långt på vägen utlovar ett litet mästarprov. Dessvärre konstrar författaren till det i onödan genom att föra in ett dekonstruktivt och metalitterärt självrefererande berättarplan istället för att fullt ut lita på historien. Ändå vill man rekommendera romanen. Voetmann är en av de mera udda författarbegåvningar som gett sig till känna under 00-talet.