Här har vi en wienerlängd. Saftig. Bakad på det klassiska sättet. Mycket glasyr. Får en att smacka förtjust. Men sätter man i sig för mycket vid ett och samma tillfälle känner man sig däst och lite lurad.

Det är tidigt 1900-tal i Wien. Den stora kometen ska snart göra slut på världsstaden med dess laster och lustar.

Men på Café Sperl sitter den pensionerade förlagsredaktören Hermann Freytag som vanligt med sin Reichspost, sitt kaffe och sin mohnstrudel. Han är svag för bakverk. I synnerhet mohnstrudel.

Pinsamt nog för alla oss som delar förlagsredaktörens förtjusning i bakelser brukar just denna last signalera något ofullgånget hos roman- och filmgestalter. Människor som vill men inte kan. Salieri i ”Amadeus” till exempel, var inte han en snaskare?

”Den falske vännen” är hur som helst delvis en Salieri-Mozart-story. I många år har Freytag varit den uppburne romanförfattaren Boris Barschs redaktör. Barsch har aldrig kunnat skriva.

Hans manuskript är syntaktiska och ortografiska katastrofplatser. Det har varit Freytag som långt från rampljuset skänkt berättelserna stil och struktur.

Barsch har fått äran. Freytag slitgörat. Orättvist, men ofrånkomligt för Barsch har gåvan man inte kan förtjäna. Han kan skapa. Freytag kan bara arrangera men äger ändå liksom Salieri förmågan att se sin egen oförmåga. Det är hans tragedi.

Motvilligt åtar han sig nu att en sista gång rädda ett Barsch-manuskript. Den nya boken visar sig dock bära på budskap som gör den ordningsälskande redaktören moraliskt indignerad, varför han obevekligt sugs in i dunkel komplott med förgreningar långt in i Vatikanen. Freytag blir själv den falske vännen, titeln inte bara på Barschs nya bok utan också på Henrik B Nilssons debutroman.

Det är många askar i askar och finurliga krumbukter här. Det hör till genren. Nilsson, född 1971, är visserligen debutant, men inte någon litterär novis. Han har gått författarskolan vid Lunds universitet och är dessutom mannen bakom förlaget Minotaur, som specialiserat sig på översatt kriminallitteratur.

”Den falske vännen” är ett verk av en författare som detaljstuderat sina genrer och litar på sitt hantverkskunnande. En metalitterär underhållningsroman på drygt 500 sidor, förlagd till kafékulturens Wien och de ultrakatolska konspiratörernas Rom skriver man inte utan självförtroende.

Hur berättigad är den självsäkerheten?

Det är lätt att bli imponerad av en yngre författare som inte skäms, varken för sin lust att berätta eller för sin iver att låna av de kollegor som, gissar jag, skänkt honom den lusten. ”Den falske vännen” är rätt mycket en Eco-kammare (Vallgren, den unge Östergren och så vidare).

Samtidigt känner jag mig ganska säker på att Henrik B Nilsson har gåvan, förmågan att skapa egna världar. Den grinige och luggslitne förlagsredaktören Freytag växer till en gestalt man till sist både tror på och känner ömhet för.

Just därför kan man komma på sig själv med att önska att denne redaktörsräv hade tagit sig tid att ge sin upphovsman några goda råd:

Stryk hälften av de sura cigarillerna och mohnstrudlarna. Undvik att låta skurkarna på styltig dialogprosa berätta för varandra om sina gemensamma intriger. Se till att huvudpersonen tänker mindre och gör mer. Öka tempot.

Freytag hade kunnat göra den ”Falske vännen” till en sensationellt rolig debut. Nu får den nöja sig med att vara ett lovande gesällprov.

Per Svensson

medarbetare på kulturredaktionen