Kapstaden, London, Stockholm, New York, varje metropol hyser en romangestalt vid namn Marion eller dylikt med bra jobb, relationsproblem och lyxig våning. Bokindustrin överproducerar välskrivna texter om saker kvinnor som Marion tänker, känner och gör. Men just denna berättelse om den vita sydafrikanska resebyråchefen Marion växlas snart bort från chicklitens stambana och tar en annan väg.

Den individens mörka hemlighet som varje huvudperson avtäcker i varje roman i gränsfältet mellan underhållning och litteratur, visar sig i Marions liv sammanfalla med ett mörker i Sydafrikas historia. Vit? Marion är inte vit. Hennes föräldrar bara låtsades vara vita. De bröt sig ut ur sitt ursprung som färgade och vann ett privilegierat ickeliv där band till andra inte kunde finnas. Släkt, vänner, kärlek, Marions föräldrar offrade allt.

Problement med apartheid tycks inte enbart ha varit rasism i sig, utan också det bisarrt omständliga juridiska godtycke som skyfflade människor mellan pseudokategorier – ”vit”, ”färgad”, ”svart” – som i grunden definierade deras praktiska livsvillkor: Var de fick arbeta, äta eller promenera, vem de fick älska.

Systemets fluktuationer innebar att vissa ”vita” brutalt omklassificerades till ”färgade” medan vissa ”färgade” gick i isolerad exil i en identitet som ”vita”. Denna övergreppspolitik gestaltar Zoë Wicomb i några människoöden vars livsfrukt blir Marion, i det bländande vita ljus där hon övergivits.

Marions inkapslade väsen speglas i Wicombs torra, milt ironiska prosa. Samhället som formade henne befann sig i ett akut behov av Ockhams rakkniv som skulle ha skurit bort det lidande teoretiserad rasism skapar i en samhällspraktik. Amputera det onödiga tanketrassel som idén om rasskillnader utgör och allt blir så enkelt, kvar finns bara människor.