Inger Christensen har i Sverige framför allt blivit bekant som lyriker, men hon skrev också romaner och essayer. "Azorno", romanen från 1967, utkommer nu på Modernista. Handlingen är lika enkel som undflyende. Fem kvinnor börjar på var sin berättelse som kretsar kring en man, Azorno, som de alla älskar. Är de allesammans gravida? Mannen är också känd som Sampel. Scenerna är Rom, Tivoli i Köpenhamn, Schweiz. Identiteten hos dessa kvinnor flyter in i varandra, var och en verkar vara en tonart i en fuga som upprepar samma melodi. Till sist – som i Bachs "Engführung" – strålar alla dessa teman samman och möts i en musikalisk final med bibehållen klarhet och renodling för varje stämma.

"Azorno" bär tydliga influenser från den franska nya romanen. Det psykologiska spelet i romanen är inte i fokus utan formen. Den skönhet som strålar ur romanen har något av matematikens obönhörlighet och exakthet. Ett motto från Gombrowic säger att människan är skapad av formen och skapare av formen, dess outtröttlige verkställare. Slutorden av Kierkegaard talar om ett svallande hav där vågskummet skapar bilder till ett slags väsen. Vi tror att det är detta väsen som skapar vågrörelserna medan det är tvärtom vågrörelserna som skapar illusionen av det. Kierkegaard låter don Juan bli en analogi till denna bild, en figur som ständigt blir synlig, men aldrig tar definitiv gestalt, vars historia man aldrig får veta något om utom genom att lyssna till havets brus.

Vad Inger Christensen vill säga med dessa citat är kanske att vi är offer för en felaktig logik. Det är inte berättelsen och människorna som söker formen, det är formen som skapar dem. Formen kan vi kalla för DNA, vi kan också kalla den för den språkförmåga som finns nedlagd i varje människa. I en passage i romanen skriver Christensen om språket som gränssättaren för den mänskliga tillvaron i en determinism som inte låter människorna vara herre över sina liv utan underkastade språket. Azorno/Sampel blir just ett exempel, ett tecken för en livsprincip som likt don Juans aldrig kan fixeras, bara studeras genom följdverkningarna. På samma sätt flyter kvinnornas identitet in i varandra. Den som studerar strukturen – och Christensen är en strukturdiktare – tar inte fasta på den individuella särarten. Det är inte människorna som lever livet, utan livet som lever människorna som Willy Kyrklund uttryckt det.

Hur skapa sig en frihet ur dessa begränsningar, tycks vara en av Christensens desillusionerade frågor. Jag erinrar mig vad hon har sagt om den genomgripande upplevelse hon fick av Chomskys språkvision om den universellt nedärvda grammatiska förmågan. ”Jag hade samma rätt till att skriva som ett träd att sätta löv.” Inger Christensens roman "Azorno" utstrålar samma lyckokänsla över vad det trots allt är möjligt att göra med språket. Marie Silkeberg följer kongenialt Christensens precisa språk med ett osvikligt gehör.