Boken ”Guldsot” berättar historien om bedragaren som svindlade både Cancerfonden och Röda Korset på miljonbelopp.

Det är nu man vill säga ”och det är en sjujävla story”.

Men det är det inte. Det är storyn om en helt vanlig svindlare som saknar insikt om hur hans handlingar påverkar andra.

Insamlingsvärldens särskilda dynamik fångar Hermele lyhört upp. Små nyanser i citat och miljöer smyger in från sidan, och plötsligt finns en bild som känns hel. Hermele är föredömligt sparsam med amatörpsykologin, och alla som slentrianmässigt avfärdar Johan af Donner som än det ena än det andra håller Hermele i strama tyglar. Han låter en motröst avsluta boken, af Donners tidigare chef Marianne af Malmborg:

”Folk säger till mig att Johan måste vara sjuk i huvudet. Så enkelt är det inte, svarar jag. Ett sådant synsätt lägger allt utanför oss själva.”

Intervjuförsöken med huvudpersonen Johan af Donner är utförligt skildrade, och jag uppskattar mycket hur Bernt Hermele låter sina egna kval inför af Donners försök att manipulera honom stå kvar. Hög autenticitet där alltså. Men med ”gedigiciteten” – ett skämtord bland journalister som används för att gradera hur gediget ett jobb är – är det mera oklart.

En författare bör av sin förläggare räddas från att stava Lottie Knutson, Charlotte Perrelli, Rikard Wolff och Claes Thorson fel, eller från att plötsligt döpa om en Fredriksson till Oscarsson, eller från att förlägga ett melodifestivalbidrag inte bara till fel år utan fel årtionde.

Hermeles research ser gedigen ut. Det är årtal och papper och belopp. Men om det tydligen så väldigt lätt råkar bli fel i detaljer när han skriver – varför ska jag lita på helheten då? Förläggaren Dan Israel måste inse att den här typen av bristande finish spelar roll – särskilt eftersom det på intet sätt är första gången som Leopard förlag ger ut något som bara nästan är färdigpiffat.

Vidare är jag ytterligt osäker på om det är rätt att låta den tidigare styrelseordföranden på Röda Korset, Bengt Westerberg, förekomma i ett eget appendix. Antingen är det han säger sant och relevant, och då bör det rimligen redovisas löpande. Eller så är det han säger osant och/eller irrelevant, och då bör det också redovisas.

Det är rätt komplexa bedömningar, och sådant som läsaren bör få hjälp med. Hermele vill kanske låta bli att skriva oss på näsan? Tja. Där är han i så fall inte konsekvent, för han kan inte låta bli att kalla af Donners förvirrade uttalanden just förvirrade eller bluddriga – trots att det hade varit så väldigt mycket effektivare att låta just dem tala för sig själva.

Så det blir många invändningar här, trots att boken på många sätt är fängslande. Kanske präglas min läsning av en viss besvikelse på själva gärningsmannen. Det hade helt enkelt varit lättare att stå ut med honom om han hade varit höggradigt galen, eller om han hade använt pengarna till något mer excentriskt än lyxkonsumtion.