Boken. Tonie Lewenhaupt och Lotta Lewenhaupt: Bilden av modet, Bokförlaget
Arena.
Budskapen och viljorna är många och det gäller för fotografen att sortera utan
att förlora sin yrkesintegritet. Nya idéer och självständiga bildlösningar
kan vara välkomna och till och med efterlängtade, men modevärldens mer
kommersiella avdelningar kan lika ofta vara räddhågsna och nervösa inför det
nya och annorlunda.
Det skriver Tonie Lewenhaupt och Lotta Lewenhaupt i inledningen till ”Bilden
av modet”. De poängterar att en modebild är ett fotografiskt uppdrag, en
beställning, och att beställaren kan vara allt från en konservativ
reklambyrå till en radikal trendspanare eller medveten moderedaktör.
Författarna tillhör båda den senare gruppen och har genom åren arbetat med
merparten av de nu utvalda fotograferna. Många är namnkunniga, men deras
bilder är ofta anonyma. Undantag finns, som Feminas Lisa Kalló s, vars
stillsamma färgbilder snabbt blev en del av tidningens varumärke. Flera är
mer kända för annat, som Georg Oddner och Rune Hassner.
Bokens omslagsbild är tagen av Hans Hammarskiöld som under några år på
femtiotalet var anställd modefotograf på Vogue i London och kollega med
legendarer som Cecil Beaton och Norman Parkinson. Hammarskiöld är 83 år och
lika aktuell som i slutet av fyrtiotalet när han var med och utmanade
etablissemanget med utställningen ”Unga fotografer”. Just nu ställer han ut
porträtt på Nationalmuseum i Stockholm, mode på Nordiska museet i samma stad
och barnbilder på ”Korsettfabriken” i Borås samtidigt som man kan överblicka
hans samlade bildskatt på Bildmuseet i Sundsvall.
Den svenska modebildens historia i Lewenhauptsk tappning börjar med Rolf
Winquist och slutar med Blaise Reuterswärd. Den förre kunde till och med
sätta en touche av Harper’s Bazaar och Vogue på ”katastrofbilder av
städrockar och särkar ...”, den senare representerar den nya generationen
”världsfotografer” som kan räkna flygtimmar på samma vis som piloter.
”Bilden av modet” handlar om generationsväxlingarna inom svensk modefotografi.
På 50-talet handlade det om att visa plagget, modell och miljö var
underordnad. I dag är fokus på modellens attityd utifrån de kläder han/hon
bär.
Bokens bildmaterial är generöst och visar allt från unisexmode i velour till
lårkorta minikjolar. Det enda som möjligen saknas är 80-talets breda
axelvaddar. För fult, tycker författarna.
Deras stora utmaning har varit att få fatt i bilderna. Mycket lite finns kvar
från 50-talet, den tid då svensk modefotografi fann sitt egenvärde. Negativ,
dior och kopior har blivit offer för 60-talets ”slit-och-släng-mode”.