Det finns sådant som är tillåtet att säga. Och så finns det sådant som man inte får säga. Det är exempelvis tillåtet att hävda att människor föds som blanka blad, som lerklumpar som formas av sociala faktorer – uppväxt, förväntningar, goda och dåliga erfarenheter. Det är däremot absolut förbjudet att påstå att människor föds med specifika egenskaper. Att hävda att det faktiskt finns en ärftlig komponent som påverkar individens IQ är inte populärt, nej, den korrekta uppfattningen är givetvis att människors intelligens är ett resultat av uppväxtmiljö och stimulans.

Torbjörn Fagerström, professor i teoretisk biologi, uttrycker en mild förvåning över detta förhållande i sin nyutgåva av ”Den skapande evolutionen. Om vad evolutionsteori innebär och inte innebär”. Fagerström tecknar en välbekant situation: en tv-soffa, en biolog och en rättskaffens och medveten debattör (”som sannolikt inte har studerat genetik utöver skolans kanin- och ärtnivå”) möts i en diskussion. Biologen hävdar ett eller annat – att aggressivitet har en viss ärftlighetsfaktor, att det finns biologiska skillnader mellan könen – och kontrahenten med ett socialkonstruktivistiskt perspektiv hävdar med emfas att biologen har fel. Fel, eftersom denne postmoderne tyckare helt enkelt anser att ett sådant hävdande är fel.

Genetisk determinismen betraktas som djupt problematisk och därför felaktigt. I den här biologiskeptiska diskursen är forskningsresultat totalt ointressanta. För dem handlar allt om ideologi och övertygelse, och eftersom deras egen åskådning styrs av ideologi snarare än av prövbar empiri utgår de ifrån att alla andra också ”tycker” snarare än vet. Queerteoretikern Judith Butler anser att det inte finns något naturligt kön. Ett sådant påstående är svårt – för att inte säga omöjligt – att föra i bevis. Antingen tror man på Butler, eller så gör man det inte. Antingen så är man för eller emot – men kan man vara för eller emot forskningsresultat? Forskningsresultaten finns ju där, oavsett vad man anser om dem, och frågan är således vad vi ska göra av dem, hur vi ska använda informationen för att eliminera, i den mån det är möjligt, de genetiska skillnader som är problematiska.

Självfallet är en fanatisk genetisk determinism djupt problematisk, och som Fagerström skriver, inte heller särskilt vanligt förekommande. ”Anlagen bestämmer inte hur en individ blir, utan hur den reagerar på miljön” skriver han, och det låter rimligt. Det är skillnad mellan att vara determinerad och att ha en disposition för exempelvis en sjukdom. Att du har en genetisk disposition för att utveckla diabetes innebär inte att du är ödesbestämd att bli diabetiker. Ditt sätt att leva, äta, dricka, motionera, påverkar om du utvecklar diabetes eller inte. Den hårda sociala determinismen är dock minst lika problematisk. Uppfattningen att individen är en produkt av sin omgivning, exempelvis att offer för sexuella övergrepp blir förövare, att barn som växer upp i socialt belastade miljöer också blir missbrukare eller kvinnomisshandlare är lika förtryckande som den genetiska determinismen och lämnar lika lite utrymme för individens förmåga och möjlighet att göra egna val.

Fagerström menar att det envisa ifrågasättande av evolutionära aspekter på människan är ett exempel på det han kallar ”det ideologiska felslutet”, d v s att man anser att någonting ”inte är” därför att man tycker att det ”inte bör vara”. Kunskap är, som Fagerström skriver, inte farlig. Det är missbruk av kunskap som är farligt. Han menar att det vore fruktbarare att diskutera hur vi ska hantera evolutionära aspekter snarare än att förneka dem. Människan och hennes potential är på många sätt fortfarande ett mysterium – och ett samarbete över gränserna, mellan naturvetare och humanister, skulle kunna leda till mer kunskap och större insikter. Också de obekväma sanningarna måste vi förhålla oss till. De försvinner inte för att vi blundar.

Ann Heberlein

doktor i etik