Jag var elva år och skulle på läger med min orkester. Saxofonistens pappa, som skjutsade oss den där lördagsmorgonen, skällde hela vägen om att alltihop var invandrarnas fel. Några veckor senare begick jag min författardebut med en dikt jag, i likhet med många andra mellanstadieelever, kommenderats att skriva. Jag deklamerade mina grötrim om fred och demokrati på skolans minneshögtid, där jag också spelade trumpet i ”Give Peace a Chance”. Det var minusgrader ute på skolgården, min klasskompis spelade oboe och klaffarna frös. Jag minns de hjälplösa pipljuden från det känsliga instrumentet, en kall morgon i mars.

Det är som en telefonsvarare: man trycker på knappen och folk börjar självmant berätta, även om det mest personliga. Olof Palme, den mest polariserande och internationalistiska svenska politikern under 1900-talet, har paradoxalt nog genom sin dramatiska död blivit en nationell samlingspunkt, en del av vår kollektiva identitet. Han förenar oss, om inte i kärlek till hans politiska gärning, så i hågkomsten av ett gemensamt trauma. Vem var du då? Vad gjorde du då?

Henrik Berggren är disputerad historiker och ledarskribent i DN. Han har tidigare skrivit en fackbok med den illustrativa titeln ”Är svensken människa?” (tillsammans med Lars Trägårdh), vilket ter sig som ett utmärkt gesällprov inför arbetet med den svensk som i många läger fortfarande uppfattas som omänsklig. Hans Palmebiografi, ”Underbara dagar framför oss”, har lanserats som en av höstens stora bokhändelser, en tegelsten som sägs vara den ”definitiva” boken om den mytomspunne socialdemokratiske statsministern och som redan har sålts utomlands.

Jodå, visst är det en ambitiös och gedigen lunta som går till botten med människan och politikern. Den kommer att användas inte bara som en nyckel till Palmes liv, utan troligen också som en källa för den som snabbt vill få överblick över de politiska processer han var inblandad i och ofta tog makt över, från ATP-striden på 50-talet via studiemedelsreformen på 60-talet till 70-talets stora jämställdhetsreformer och kärnkraftsdebatter.

Berggren är särskilt noga i sin inledande genomgång av Palmes rötter. Inspirerat och idéhistoriskt kompetent visar han hur halvbröderna Sven och Henrik tog sig från Kalmar till Stockholm och etablerade sig som ledande politiker och finansmän i den framväxande urbana överklassen under 1800-talets andra hälft. Sven Palme och hans aristokratiska hustru Hanna (född von Born), som skulle bli Olofs farföräldrar, är den dynamiska duo som författaren ständigt återvänder till i sin framställning.

Olof Palmes socialistiska engagemang var inte någon gåtfull brytning eller symtom på opportunistisk makthunger, utan var tvärtom en fortsättning på en familjetradition. Han kom från en internationalistisk och självsäker släkt där framåtskridande, vetenskap och kulturell nyfikenhet var honnörsord. Ur det perspektivet befann sig hans antiimperialistiska engagemang, för såväl Tjeckoslovakien som antikommunistisk studentpolitiker på slutet av 40-talet som för Vietnam tjugo år senare, i kontinuitet med hans reaktionära farbrors Finlandsaktivism 1918.

Trots att ambitionen att täcka upp alla dimensioner av Palmes liv är föredömlig, riskerar den också att göra den sjuhundra sidor långa framställningen pratig och omständlig. Varje person får sin egen minibiografi, varje plats en liten presentation och historik.

Berggren kan inte berätta om en gruvstrejk i Svappavaara utan att fördjupa sig i kulturgeografi, citera Sara Lidman och Selma Lagerlöf och kåsera kring stereotyper: ”Norrlänningar ansågs vara mer jordnära, autentiska och ärliga än andra svenskar, en uppfattning som ännu i dag återspeglas av det faktum att en norrländsk dialekt är en stor tillgång vid telefonförsäljning.”

Originellt är också det enorma intresse som Berggren fäster vid kulturhistoria, främst skönlitteratur. Det märks i själva berättarstrukturen, där kapitelrubrikerna är som en tipspromenad genom skolbiblioteket: ”Trollkarlens lärling” (Arne Sand), ”Vi ses i Song My” (Jersild), ”De nakna och de röda” (parafras på Mailer), och så vidare. Ibland fyndigt, som helhet lite väl sökt; vart tog redaktörens darling-varnare vägen?

I början gläds jag som litteraturvetare åt den entusiasm med vilken Berggren dyker in i böckernas värld, jämför Hanna med ”den vackra men dominanta pastorskan i Väinö Linnas torpartrilogi Högt bland Saarijärvis moar”, Sven med ”Manns klassiska borgerliga romanfigur Thomas Buddenbrook”. Greppet motiveras också av Palmes omvittnat stora litteraturintresse, som framstår som hyperintellektuellt, inte minst i jämförelse med dagens i det närmaste kulturföraktande politikerkår.

Men allt eftersom ställer jag mig ändå undrande till denna användning av litterära klichéer. Ett särskilt gymnasialt exempel på populärkulturellt namedroppande är användningen av Jack Kerouac som referenspunkt i skildringen av den omvälvande bussresan genom USA sommaren 1948. Berggren spekulerar förtjust i att Palme kan ha passerat huvudpersonen (!) i ”On the Road” på sin resa: ”det är inte omöjligt men naturligtvis osannolikt att deras banor korsades.”

För det första är Sal Paradise en roman­figur och alltså oanträffbar i sinnevärlden. Men, vad värre är, den blivande beatikonen själv tillbringade enligt lättillgängliga källor sommaren 1948 i New York och kan alltså inte heller ha sammanstrålat med den blivande statsministern (vad det nu skulle ha haft för betydelse).

Detta skulle man kunna småle överseende med i en så pass omfattande text, liksom med överanvändningen av ord som ”maliciös”, ”luguber” och ”sangvinisk”, om det inte vore en del av ett större mönster. Berggren vill göra sin Palme till navet i ett lärt och myllrande epos om det svenska 1900-talet; det är för att nå dit som han så ivrigt klär honom i kulturhistoriska schabloner och låter i stort sett hela den svenska offentligheten, från Astrid Lindgren och Ingmar Bergman till Ulf Lundell och Jan Stenbeck, passera revy. Han lyckas, men till priset av en framställning som på sina ställen blir pretentiös och gör sin huvudperson larger than life. Där gör han sig tyvärr skyldig till just den mytologisering som många, inte minst Palmes anhöriga, har påtalat som ett problem i historieskrivningen.

Bland det mest begåvade i boken är därför det iskallt sakliga sätt på vilket den avslutas. I stället för en epilog om mordutredningen, världsutvecklingen, vad som hade hänt om Palme fått regera vidare eller något annat som skulle riskera att bli olidligt sentimentalt, sätter Berggren, klokt och säkert mycket medvetet, punkt i själva dödsögonblicket på Sveavägen. Ridån faller mitt i föreställningen, lämnar läsaren med en tom känsla av meningslöshet. Boken är slut och allt som återstår är våra egna minnesfragment från en kall morgon i mars. Och de dagar vi har framför oss.

Jens Liljestrand
författare och litteraturvetare