Journalisten Kurdo Baksi har skrivit en bok om sin bortgångne vän, tillika kollega, journalisten och sedermera deckarförfattaren Stieg Larsson. Vännerna arbetade i flera år tillsammans med de antirasistiska tidskrifterna Expo och Svartvitt och Baksi fungerade också som förläggare för flera av Larssons fackböcker. Stieg Larsson var djupt engagerad i feministiskt och antirasistiskt arbete, och de böcker han publicerat innan megasuccén med Millenietrilogin har kretsat kring sådana frågor. Det är just Stieg Larssons kamp för en rättvisare värld som utgör bevekelsegrunden för Baksis bok: ”det finns en fara att hans envetna kamp inte får den uppmärksamhet som den förtjänar”, skriver han.

Stieg Larsson var, enligt Kurdo Baksi, en ytterst privat man, sparsam med tv-soffor och intervjuer, aldrig bekväm i rampljuset. Trots detta väljer alltså Baksi att placera privatpersonen Stieg ensam på scenen. Baksi gräver i hans barndom, återger detaljerat samtal dem emellan, beskriver osunda vanor och mindre smickrande drag – otålighet, slarv, oförsonlighet, en tendens att tänja på gränserna för det etiskt rättfärdigade och faktiskt ren och skär feghet. Han avslöjar också Stieg Larssons mest smärtsamma minne; hur den tonårige Stieg bevittnade tre vänner våldta en flicka utan att ingripa. Baksi menar att just den här händelsen är en nyckel till Larssons författarskap och framförallt till Lisbeth Salanders hämndorgier. Trots denna på gränsen till brutala ärlighet genomsyras ändå boken framförallt av djup tillgivenhet: Stieg Larsson är en älskad och mycket saknad vän.

Baksis bok är varken heroiserande eller okritisk, vilket skulle kunna räknas till dess förtjänster om det nu inte vore så att en del av hans påståenden tycks sakna grund. Stieg Larssons sambo Eva Gabrielsson kallar boken för ”ett karaktärsmord”. Hon är framförallt upprörd över att Baksi förtalar Larsson som yrkesmänniska: han påstår nämligen att Stieg Larsson under sin tid som journalist på TT bland annat intervjuade sig själv och brast i objektivitet, något som Larssons chef på TT tillbakavisar. Baksi tar det hela med en klackspark. ”Eva är sur för att hon inte fick skriva boken om Stieg själv”, säger han till DN. Baksi betonar att boken återger hans bild av Stieg, och att alla som träffade Stieg har sin egen bild av honom. Det är uppenbart att Eva Gabrielsson inte delar Baksis bild av den man hon levt med ett helt liv.

Jag var, i ärlighetens namn, tveksam till boken redan innan jag öppnat pärmarna. Det finns problem med att skriva biografier över bortgångna vänner. Är inte det något av ett svek? Hade Stieg Larsson berättat om den där våldtäkten om han visste att Baksi skulle redogöra för detta traumatiska minne i en bok? Jag är inte alls säker på det. Stieg Larsson var en privat och, enligt Baksi, hemlighetsfull man i livet. Det hade varit vackert om Baksi – ”en av Stieg Larssons få riktigt nära vänner” – respekterat Larssons önskemål och låtit honom behålla sitt privatliv också som död.