Vad ska vi med myter till? Har asagudar verkligen någon giltighet i vår tid?
Tor och Oden ger mig mellanstadieångest, allt man skulle lära sig att rabbla
och aldrig mindes. Manliga gudar som härjade runt och slog ihjäl varandra.
Det är med viss skepsis jag tar mig an Klas Östergrens nya roman,
”Orkanpartyt”, som ingår i det internationella mytprojektet. Fler än 35
länder ger samtidigt ut verk av tillfrågade författare som återberättar en
myt i personlig tappning.
Philip Pullmans förord får mig att svalna än mer. ”Myten är berusande,
eftersom den är något mer än bara en berättelse.” Den där högstämda
vördnaden inför mytologin väcker ett barnsligt trots hos mig. Hur då mer än
bara en berättelse? Vad är en berättelse som är mer än en berättelse?
Jag kapitulerar snabbt. Det räcker med några sidor och Östergren har mig i
sitt grepp. ”Orkanpartyt” är inte en roman om asagudar, åtminstone inte som
jag minns dem från skolbänken. Det är en roman om kärlek och sorg, om död
och förlåtelse. Och om skapandets kraft. Men de tunga ämnena till trots
finns det inte spår av högstämdhet. Kusligt är det, däremot, på gränsen till
gastkramande. Och våldsamt och vackert.
Handlingen utspelar sig i en obestämd framtid. Det moderna samhället har
krackelerat och spårat ur. Folk går bara ut om de måste, annars sitter de i
sina lägenheter och tittar på tv-stjärnan ”TomBola”, en jättekvinna som är i
sändning dygnet runt när hon konsumerar män med samma mordiska aptit som hon
trycker i sig bakelser. Orden har förlorat sin betydelse, människor kan inte
längre läsa eller skriva. Demokrati är ett för länge sedan bortglömt
begrepp, för att komma till tals med ”den gamle”, som är herre över Klanen
och bestämmer över allt, får man stå i kö i flera år.
När jag beskriver bokens framtidsdystopi märker jag att den verkar
överdriven. Men faktum är att Östergren lyckas med att få den att kännas
helt trovärdig. Han gödslar inte med information utan väver in den, tråd för
tråd, i huvudpersonen Hanck Orns berättelse. Och efterhand som den
fortskrider framstår samhället som mer och mer vanligt.
Hanck är också en ganska vanlig man. Han försörjer sig som försäljare av
gamla skrivmaskiner, som kommit på modet trots att det saknas papper och få
vet hur de ska användas. Det som skiljer honom från andra är att han upplevt
kärleken. Hans snart vuxne son, Toby, gör att han står ut med det mesta.
Tills en dag när ljuset slocknar i staden och Toby försvinner. Det blir
upptakten till Hancks möte med gudarna och slutliga nedstigning i dödsriket.
Östergren har en genial förmåga att blanda saga och realism så att sagan
känns sann. Det är de små detaljerna som gör det. Dödsriket är en steril
miljö där de intagna bär blå skyddstossor på fötterna. Gudarnas mötesplats
är ett konferenshotell i skärgården. Hancks ankomst till hotellet, som efter
gudarnas härjningar mer liknar ett skräckkabinett, där krögarens förvirrade
döttrar vandrar omkring med blod i håret, hör till bokens höjdpunkter.
Gudarnas egna historier tenderar ibland att bli litet långrandiga. Den som
gör bestående intryck är den nyckfulle och bedräglige Loke, det är också han
som står i förgrunden.
Så, vad ska vi med myter till? Hade Östergren kunnat berätta allt det här
utan att blanda in en massa asagudar? Förmodligen. Men myterna förstärker
och berikar romanens ämne. Med andra ord, kärleken, sorgen, livet och döden,
det som alla myter i grunden handlar om.
De ger också perspektiv, så här förbannat svårt har människan haft det i
alla tider. ”Orkanpartyt” är, kort sagt, en mörk och vildsint skröna med
djupverkan. Och, ja, det är faktiskt mer än bara en berättelse, det är en
riktigt bra berättelse.
OLINE STIG
författare