Tillbakablickar tenderar att bli bitterljuva: minnet romantiserar och tiderna som flytt framträder som en räcka av försummade och förlorade möjligheter.

Sven-Erik Björks 60-talsbilder i bokverket ”Minnen från Malmö” är en assiett proustska madeleinekakor som återväcker min barndoms och unga ungdoms hemstad:

Fyrans lindblomsgröna spårvagn, på väg från Limhamn till stan, spränger rakt över rondellen vid Eriks­lust, plingandet stressar cyklisten som fastnar i spåret och senare hämtas av ambulans. Sommarljuset genom Regementsgatans lindalléer, Stadsbiblioteket inbakat i murgröna, bilträngseln, trafikmullret på Gustav Adolfs torg där småstökiga ungdomar hänger runt fontänen.

Spårvagnsresan jag plötsligt minns, när jag ser omslagsbilden, måsta ha inträffat kring 1963-64 då jag var runt nio år gammal. Skärpan inte alltid perfekt, motiven ganska opersonliga men nästan vart och ett av Sven-Erik Björks drygt sjuttio fotografier i boken blir första länken i mina egna långa minneskedjor.

En ambitiös fotoamatör, att bläddra bland Sven-Erik Björks bilder känns som att göra ett oväntat fynd i bouppteckningen efter en avlägsen släkting. Uppgifterna om honom är mycket knapphändiga i ”Minnen från ­Malmö” så jag skriver till bokens textförfattare och utgivare, Bertil Aunér, för att få veta mer om Björk och hans fotografier.

”Jag träffade honom endast en gång, då jag köpte bilderna, det var någon gång i slutet av 70-talet, han hade satt in en annons i Sydsvenskan som jag svarade på, han hade flyttat till Helsingborg 1969 eftersom hans fru var därifrån, själv var han Malmöbo från födseln. Han ville sälja bilderna till någon som bodde i Malmö och som han uttryckte det ’var intresserad av sin stad’. Jag lyckades övertyga honom om att jag var rätt köpare”, svarar Bertil Aunér mig.

Bokens texter består mestadels av minnesfragment från Bertil Aunérs ungdom i 50- och 60-talens Malmö, då staden bytte ansikte, ut med det gamla och in med det nya. Yllefabriken Doffeln fick ge plats åt varuhuset NK som sedermera blev köpcentrumet Hansa, husarernas gamla kaserner raserades och på ruinerna byggdes Kronprinsens skyskrapa med egen tv-kanal och inomhustorg. Men värst: demoleringen på Öster som jämnade stora delar av Malmös mest livaktiga innerstadsdelar med marken för ett kolossalt ungkarlshotell med köpcentrum, Caroli City, som sedan 1969 lagt sin paralyserande dräparhand över östra Malmö.

Symbiosen mellan kommunledning och byggbolag fortsatte stadsomvandlingen tills allt gick i baklås. 80-talets ödetomter blev påtagliga påminnelser i den malmöitiska stadsbilden om oljekris och varvsdöd, stigmatiserande gluggar i en stad som hade förlorat bettet. Därefter följde den nya berättelsen om Malmö, framgångssagan om staden som reste sig ur askan.

Bertil Aunér skriver om tiden innan allt detta, om en ”liten stad på 60-talet” där måttfullhet, lugn och närhet präglar livet. Det är helt okej, läsare som inte var där då behöver hans texter för att ge fotografierna sammanhang.

Själv förlorar jag mig helt i Sven-­Erik Björks bilder: Köpenhamnsbåtarna, Kockums, Stortorget, Kallis, Gustav Adolfs torg... Många byggnader har skattats åt förgängelsen, en del på gott – som den klumpiga saluhallen på Lilla Torg – och en del på ont – som det låga gräddvita hörnhuset med krokankupol på Adelgatan som ersattes av ett grovhugget parkeringshus i Kalendegatans förlängning.

Det som förvånar mig mest när jag ser Björks Malmöbilder är hur mycket av miljöerna som trots allt finns kvar. Östergatans norra sida är förbluffande intakt. Detsamma gäller trakterna kring Erikslust och Köpenhamns­vägen liksom Gustav Adolfs torg.

I 1960-talets början var Malmös stadskärna en heterogen miljö där nytt fick samsas med gammalt. Sedan löpte grävskoporna amok och stadslivet lades för fäfot i Caroli och på Lugnet.

Lärdomarna är glasklara: det är rätt att bygga nytt, det är rätt att riva enstaka hus – men det är svårförlåtligt att riva hela centrala stadsdelar.

Måtte det inte hända igen. Inte i Malmö.