Abdellah är blott tolv år gammal när fem äldre pojkar försöker våldta honom. Det enda som krävs för att komma undan är ett skrik efter hjälp, men han förblir tyst. Underkastar sig och låter bli att göra motstånd förutom att knipa ihop skinkorna. Tills han får nog av att bli feminiserad och ­kallad Leila. ”Jag heter inte Leila! Jag heter Abdellah!” skriker han och tar tillbaka sin identitet som pojke.

En trivialitet avbryter gruppvåldtäkten men efteråt är han märkt som den lilla kvinnan Leila, pojkflickan i Salé, den lilla staden utanför Marockos huvudstad Rabat där han växer upp i ett fattigt hem. För att överleva flyr han in i sig själv och tystnaden, förälskar sig i filmstjärnan Soad Hosny och börjar drömma om ett liv som filmskapare.

Parisbaserade Abdellah Taïa debuterade år 2000 och är Marockos förste öppet homosexuella författare. Han har gett ut sex böcker som översatts till olika språk och blivit utnämnd till en av arabvärldens mest lovande unga författare. ”Ett arabiskt vemod” är hans första bok att översättas till svenska och är, som allt annat han skrivit, självbiografisk. I den skildras olika fragment ur Taïas liv, från de förbjudna lekarna i barndomens Marocko till vuxenlivet i ett ensamt och mörkt Paris som inte lever upp till hans förväntningar, ett Paris där han ständigt tvingas att återfinna och återuppfinna sig själv.

Vi följer honom på en febrig resa till Kairo, den gigantiska staden som slukar honom, där han förlorar sig själv och sin tro för att sedan be en bön vid Soad Hosnys grav. Som länk mellan fragmenten står förvandlingen som Taïa genomgår, såväl kroppsligt som psykologiskt och socialt. Det är en skildring av längtan efter kärlek, ett begär efter mänsklig närhet och smärtan i att gång på gång bli avvisad. ”Jag är inte rädd för att lida. Jag behöver inga långa förförelsespel” skriver han och är alltid beredd att ta risker, alltid hungrande och aldrig ambivalent.

I sista delen, som består av dagboksanteckningar från tiden med den stora kärleken Slimane, tecknar han den destruktiva kärlekens våldsspiral, som han underkastar sig precis som han gjorde när han var tolv.

Det är en känslosvallande resa som på sina håll lämnar mig utmattad. Men språket är dämpat och marinerat i vemod och melankoli. Det är poetiskt upphackat och för tankarna till fransk-­algeriska Nina Bouraoui, som ligger på samma svenska förlag. Liksom Bouraoui är Abdellah Taïas centrala teman homosexualitet, identitet och ensamhet, och skildras från ett visst avstånd.

Frågorna kring homosexualiteten hanteras utan skuld eller skam. Det är befriande. Abdellah Taïas författarskap är ett viktigt bidrag till hbt-litteraturen men även till berättelser om den nordafrikanska diasporan. Jag kan bara hoppas att fler svenska översättningar följer.