”Incestens hus” är en liten hård pärla till bok, och Nins täta prosa är som en
bländning över näthinnan, skriver Hanna Nordenhök.
Det finns författare särskilt svåra att låta bli att läsa biografiskt. Anaïs
Nin med sina berömda älskare, sitt tabuöverskridande liv och sin utlämnande
dagbok är en sådan. Men "Incestens hus", Nins
skönlitterära debut från 1936, ger en möjlighet till en mer inomtextuell
läsart. Incesten som tema, som arkitektur, formuleras här långt bortom den
omtalade fadersincesten i Nins eget liv. Incestens hus är överträdelsens
hus, platsen för ett brott, skrivandets brott. I dess ”osläckliga begär”
måste den skrivande träda in, men inte för att nå autenticitet utan för
iscensättningens eller, med Nins ord, ”lögnens” skull. Lögnen, fiktionen,
som här också delvis blir en feminin strategi - en rollframställning, dräkt,
lika delar fångenskap och frihet, smärta och njutning: ”Kvinnans mjuka
foglighet ristade jag in i männens hjärnor med ord av koppar.”
”Incestens hus” går att läsa som en poetik för författarskapet. Med sin
överdådiga, nästan ohanterligt bildrika stil skriver den hela tiden fram sin
egen möjlighet, det vill säga på en gång arrangerar och inmutar den plats
varifrån det är möjligt att skriva. Genom den icke-linjära och
surrealistiska prosan framträder ett jag ”utkastat från ett ljudlöst
paradis”, ett livmoderlikt tillstånd av omedveten älskog och rörelser utan
ansträngning.
Här finns också Jeanne, vid vars bröllop en outhärdligt öronbedövande
klockringning materialiserar äktenskapets boja – Jeanne letar efter sin
förlorade bror, han som hon egentligen älskar och som inte står ut med att
hon åldras. Slutligen finns också Sabina, jagets dunkla tvilling eller andra
ansikte - ”abnormt sammanbundna” ser de på varandra med ”konkubinögon”. Till
henne, sin syster, älskare och medbrottsling säger jaget: ”Jag ska låta dig
bära mig in i förstörelsens fruktbarhet”.
”Incestens hus” är en liten hård pärla till bok, och Nins täta prosa är som en
bländning över näthinnan.
Hanna Nordenhök, poet och litteraturkritiker.