Boken.
Nick Tosches: Skärseld.
Övers Nille Lindgren.
Reverb.
Kan för mycket lust driva en man till vansinne?
Fråga Jerry Lee Lewis.
Glöm patetiska clowner, halvdöda eller stendöda, som Keith Richards och Johnny
Thunders. Ingen har som Lewis symboliserat rockmusikens oheliga allians av
livsglädje, urspårad hedonism, självdestruktivitet och lössläppt sexualitet.
Gå in på Youtube och leta er fram till Lewis framträdande med ”Whole Lotta of
Shakin’ Going On” i Steve Allens tv-show sommaren 1957 och ni kommer att
förstå att han redan tidigt axlade det ansvaret.
Det var hans andra singel, hans första tv-framträdande, men det vilar ingen
tveksamhet över hans budskap. Man kan se och höra att han gillar den
upphetsande smaken av provokation i munnen.
Han exploderar framför kameran, med galenskapen fladdrande i ögonen, så
skamlöst sexuell att han lika gärna kunde ha spelat med byxorna nerhasade
till anklarna. Den vildögde sydstatspojken, han var bara dryga 20, skulle på
nästa singel maniskt vråla att ”hela pungen står i lågor”. Och mena det.
De närmaste åren skulle han sedan virvla genom tv-apparater och konsertlokaler
som en dödsbringande tornado. Efter att han hade sjungit ”Great Balls of
Fire” brukade han stanna upp, dra en kam genom sin blonda hårman, och sedan
skaka den ren i riktning mot publiken.
Kompositören Otis Blackwell hade redan skrivit två av Elvis Presleys största
hits, men den här låten var för rå för den nye sexguden. ”Great Balls of
Fire” var sex och snusk, men också omedelbar syndabetalning. ”Too much love
drives a man insane.” Guds straff är hårt och obevekligt, har alltid varit
så i Lewis värld.
Han föddes som ”white trash” och har aldrig gjort något allvarligt försök att
befria sig från det kulturella och sociala arvet. Hans liv har varit kantat
av bottenlösa tragedier och självförvållade katastrofer.
Sonen Steve Allen drunknar påsken 1962, tre år gammal, i familjens
swimmingpool. Äldste sonen Jerry Lee Jr kör 1973 ihjäl sig, nyss fyllda
nitton och redan ett narkotikavrak.
Några år tidigare har Myra, en avlägsen släkting som blev hans fru när hon var
13, begärt skilsmässa. När den går igenom dröjer det mindre än ett halvår
innan hon gifter om sig med den privatdetektiv som under lång tid skuggat
Jerry Lee åt henne.
I ren ilska gifter han sig med nästa fru mindre än en vecka senare. Han talar
öppet om sitt förakt för sin nya fru och de bor tillsammans bara ett par
veckor. Efter ett halvår föds deras dotter.
Ett och ett halvt år senare separerar de för gott, men skilsmässostriden drar
ut på tiden och när hustrun 1982 drunknar i en swimmingpool är den
fortfarande inte avgjord.
1976 sätter han två kulor i bröstet på sin basist. Några månader senare griper
polis honom utanför Graceland i Memphis. Han är höggradigt berusad, har en
Derringer-pistol i handen och har kommit för att tala förstånd med Elvis.
Sommaren 1981 tas han in på sjukhus med blödande magsår och ingen tror att
han ska överleva.
Sommaren 1983 gifter han sig med Shawn Stevens, en 25-årig servitris. Drygt
två månader senare hittas hon död i parets dubbelsäng. Dödsorsak: en
metadonöverdos.
Våren efter tar han sin sjätte brud, 22-åriga Kerrie McCarver. Som fortfarande
lever. Samma år dör han däremot själv två gånger i en ambulans på väg mot
Memphis, men räddas tillbaka till livet.
Nästan så långt hann Nick Tosches dokumentera hans liv i ”Hellfire”,
ursprungligen utgiven 1982, nu för första gången översatt till svenska. Den
var en sensation när den kom, den är fortfarande en av de bästa böcker som
skrivits om rockmusiken.
Tosches fångar extasen, galenskapen och skandalerna, de religiösa tvivlen och
excesserna i hans musik och liv, sällan speciellt avgränsade.
Och det är fantastisk läsning han presenterar. Den som läst Tosches-böcker som
”Country” och ”Where dead voices gather”, vet att han alltid bjuder på en
vildsint karusellfärd genom kulturens alla lager.
Från det simpla och det provocerande smaklösa till den grekiska mytologin;
Tosches lämnar ingen sten ovänd.
Och han tar sig fram till kärnan – det som är viktigt, det som får oss att
förstå vad det egentligen är som driver personen han skriver om.
Han lyckas alltid stjäla objektets själ, oavsett om det handlar om boxaren
Sonny Liston, entertainern Dean Martin eller ”blackface”-artisten Emmett
Miller. Men aldrig så väl som i den här boken.
Han får oss verkligen att känna den kreativa dynamik som uppstår i
mellanrummet mellan synden och skuldkänslorna, de eviga motpolerna i Lewis
trots allt väldigt medvetna, iskallt koncentrerade konstnärskap.
Denne förtappade syndare, denne man som aldrig kunnat säga stopp och alltid
fått för mycket av allting har lönats snålt: med blödande magsår, svindlande
skatteskulder och en kropp som är dödsmärkt av 50 år i rockmusikens tjänst.
Moralisterna vässar knivarna, men Lewis flinar dem rakt upp i ansiktet.
Och det är definitivt ingen sedelärande historia Tosches ger oss. Det blir
istället en hyllning till modet hos rockmusikens allra mest tjurskalliga,
mest banbrytande pionjär.
Själv skulle Lewis förmodligen beskriva det hela som en fet chans som löpte
amok, men varken han eller Tosches har mycket till övers för folk som
intellektualiserar musiken eller dess motiv.
För Lewis var musiken ett behov och så småningom också en födkrok, men framför
allt var den en väg ut. Ut ur misären och vardagens järngrepp i
efterkrigstidens sydstater.
Tosches historia är inte alltid benhårt faktadokumenterad, den är snarare med
jämna mellanrum byggd på riktlinjen att ”myten rymmer mer sanning än
sanningen själv”.
Avsnittet om hur en tre-fyraårig Jerry Lee lyssnar på Robert Johnsons då
färska inspelning av ”Hellhound on my trail” tillsammans med en jämngammal
svart kamrat är sannolikt ren fiktion, men ger oss ändå en fullt tänkbar
förklaring till varför han senare så naturligt skulle blanda in den svarta
musiktraditionen i sitt uttryck.
Och blir dessutom ett naturligt avstamp för teorin om att Jerry Lee, likt
legendens Johnson, har sålt sin själ till djävulen i utbyte mot de
fulländade artistiska redskapen.
Lewis liv och musik rymmer alla de extrema kontraster som gett liv åt
amerikansk kultur under hela 1900-talet. Han är ett amerikanskt original, i
paritet med både Louis Armstrong och Elvis Presley. Och Tosches har skrivit
den definitiva boken om honom.
Men jag hade nog hellre läst den på originalspråket. Nille Lindgren har gjort
ett hedervärt försök att fånga och översätta Tosches piller-speedade,
Faulkner-färgade boogie woogie-språk, men det är som om rytmen, själva den
dundrande framåtrörelsen försvinner när ”he felt the rush of neon gas shoot
from his lungs as he saw those girls, quivering and wet, following him to
hell with their painted mouths open” förvandlas till ”när han betraktade
dessa darrande och våta flickor som följde med honom till helvetet med
vidöppna målade munnar”.
Det blir som att höra Robert Wells sjunga ”Great Balls of Fire”.