Jag vågar påstå att James Ellroy har en av den nutida romankonstens mest utpräglade litterära uttryck. Med sin ”telegramstil”, en jäktad stackatorytm som staplar huvudsatserna som dynamitladdningar på varandra i stället för att låta prosan flyta mellan kommatecknen, bygger han upp en hotfull men fascinerande värld av våld och girighet. Det är tack vare det unika – om än flitigt imiterade – språket, som han har blivit något annat och mer än en deckarförfattare; hans storslagna och djupt cyniska trilogi om det amerikanska 60-talet, med ”En amerikansk myt”, ”Sextusen kalla” och ”Oroligt blod”, är redan moderna klassiker.

Men det är först när jag läser hans självbiografi ”I Jean Hillikers skugga” som det också slår mig hur starkt James Ellroy genom sitt språk också förmedlar ett slags skev, mörk sensualitet. Boken är ingen självbiografi i vanlig mening, även om den kronologiskt går igenom författarens liv från uppväxten under 50-talet, via det relativt sena genombrottet som medelålders under 80-talet, fram till dagens tillvaro som åldrad stjärnförfattare. Snarare är det en fängslande berättelse om besatthet, en plågad, manisk memoar skriven ur ett plågat medvetande.

Vi återvänder än en gång till brottsplatsen, mordet på James Ellroys mor, Jean Hilliker. Händelsen är omskriven i ”Mina mörka vrår”, den kombination av mordutredning och självbiografi som Ellroy gav ut 1996. I den nya boken bildar det olösta mordet utgångspunkten. Ellroy skildrar en störd uppväxt och pubertet, manar fram bilden av en smygfluktande, hemlighetsfull pojke med en bisarr låsning vid kvinnor, våld och ondska. Pojken växer upp till en missbrukande, ensam ung man som bara kan leva ut sin längtan efter närhet tillsammans med prostituerade. En ung man som åldras till en dyster och kufig bokmal, apart i den intellektuella världen med sina högerpolitiska åsikter och kärlek till klassisk musik, försörjd genom ströjobb som caddie på golfklubbar.

Framgången och rikedomen kommer, naturligtvis, sent omsider, men inte livsglädjen, eftersom det enda intressanta i Ellroys liv är jakten på kärlek. Inte sex, utan kärlek. En kvinnlig besvärjare som kan lösa den förbannelse som vilar över hans liv sedan mordet på Jean Hilliker (som med isande saklighet kallas just så, inte ”mamma”). Det är kärleken och kvinnorna vi följer, genom de febriga mötena, försiktiga smekningarna, korta stunderna av ömhet och lycka. Och sen: haveri, kaos, mörker. Fixeringen vid ett främmande ansikte – eller en onåbar skönhet; Ellroy beskriver i detalj hur han sitter trollbunden vid en bild av Anne Sofie von Otter – som gång på gång driver honom att fly verkligheten.

”I skuggan av Jean Hilliker” är en nästan Strindbergskt klaustrofobisk beskrivning av en konstnärs försök att tygla sina demoner. För den som vill ha en mer handfast biografi över författaren James Ellroy är boken knappast heltäckande läsning. För den som vill få en bakgrund till det deliriska, smärtfyllda skymningsvärld som präglar både hans romanvärld och hans alltmer mytologiserade persona, är den i gengäld oumbärlig.

Min enda invändning är det något tillrättalagda slutet, där Ellroy beskriver hur han äntligen har hittat den rätta och nu, på sin ålders höst, lever i en lycklig relation som har hjälpt honom att övervinna sin skräck och ilska och ”färdas mot ljuset”.

Yeah right.

Jens Liljestrand
författare och litteraturvetare