Leif G W Perssons ”Den döende detektiven”, också kallad ”En roman om ett brott”, ligger perfekt i tiden. Så perfekt att den utspelar sig i juli och augusti 2010.

Leif G W Persson har en särskild anledning att förlägga handlingen i sin roman till vår absoluta närtid. Den 1 juli i år avskaffades nämligen preskriptionstiden för mord. Tidigare var preskriptionstiden för brott som kan ge livstids fängelse tjugofem år. Det betyder att den som våldtog och mördade en nioårig flicka i juni 1985 utan att gripas kunde gå fri tjugofem år senare, alltså i juni i år.

Den som ställs inför dessa upprörande fakta är förre chefen för rikskriminalen, den legendariske mordutredaren Lars Martin Johansson. Efter en stroke blir han intagen på Karolinska sjukhuset där en kvinnlig läkare fäster hans uppmärksamhet på det bestialiska men olösta mordfallet. Trots att brottet är preskriberat inleder Johansson från sin sjuksäng en intensiv och okonventionell jakt på våldtäktsmannen och mördaren.

En mer godhjärtad buffel än denne Lars Martin Johansson får man leta efter. Han påminner inte så lite om kommissarie Bärlach i schweizaren Friedrich Dürrenmatts ”Domaren och hans bödel”, en bok som också är Johanssons favoritlektyr. Som Bärlach är han dödssjuk och överviktig. Som Bärlach struntar han också högaktningsfullt i vedertagna regler, går bakom ryggen på tidigare medarbetare och litar på sitt eget väderkorn.

Som läsare kapitulerar man strax för denne Johansson. Det beror naturligtvis på Leif G W Perssons lite sävliga och charmerande listiga sätt att skildra Johansson och hans kamp mot en lömsk samtid och en fördummad poliskår. De flesta tv-tittare har väl någon gång sett ”den där tokiga professorn uppe på Rikspolisstyrelsen, han som brukar sitta i Efterlyst och prata en massa skit”, som Persson självironiskt presenterar sig själv i boken. Då vet de också att bakom den pösiga attityden och det släpiga södersnacket döljer sig en av det moderna rättssamhällets skarpaste iakttagare och argaste kritiker.

Men ”Den döende detektiven” har också en stark existentiell sida. Två skeenden styr handlingen. Det ena är den dödssjuke Lars Martin Johanssons kamp för ett värdigt liv och en rättvisans seger över onds­kan och dumheten. Det andra är jakten på brottslingen. De två skeendena griper in i varandra och fördjupar handlingen.

”Den döende detektiven” är en spännande bok. Man sträckläser de femhundra sidorna. Samtidigt undrar man hur Leif G W Persson har gått till väga. Här finns ingen personbeskrivning eller miljöskildring att tala om. Stilen är lika renblåst som den norrländska natur Lars Martin Johansson drömmer om och längtar tillbaka till. Och ändå framstår både personerna och miljön med en enastående skärpa. Vad ska det kallas om inte mästerskap?

Åke Leijonhufvud
författare och kritiker