När Amal känner gevärsmynningen trycka mot pannan kommer minnena som en flod. Under några korta sekunder, när den israeliska soldaten överväger om han ska skjuta eller inte, föds hennes berättelse. Familjens förskingrade och stympade liv passerar genom kroppen och ut på papperet; från ödeläggelsen av deras palestinska by 1948 till just den här tysta morgonen i det belägrade Jenin 2002. Den berättade världens villkor är dödligt dagligt hot. Kallt stål mot skallbenet.

Palestinakonflikten är inte bara bomber. Den avgörs även på bibliotekens bokhyllor, i striden om rätten att berätta sina liv. Susan Abulhawa lever privilegierad som palestinier i USA. Hennes första roman, ”Morgon i Jenin”, är en politisk handling i ett nationellt projekt. I ett efterord hänvisar hon till Edward Said som ofta efterlyste den historiska och episka palestinska romanen. Berättelsen om Amal och hennes sönderslitna familj – en vanlig palestinsk erfarenhet – med syskon, föräldrar och farföräldrar som bokstavligen berövats all värdighet gestaltas därför som en om ett helt folk.

När jag läser märker jag en intensiv önskan att hon ska gå i hamn. Min längtan och en tilltagande förtvivlan driver mig sida efter sida. I enskilda avsnitt finns fint gripande närhet i porträtten av både Amals mamma och hennes egna granatchockade förstumning; ögonblick när fiktionen omvandlas till upplevelser av sanning. Men Abulhawa verkar helt opåverkad av den djupa misstro Edward Said också inympade mot just den här typen av nationella epos. Här följer alla palestinska tragedier med familjen osannolikt infogad i alla händelsers centrum: fördrivningen 1948, traumat i flyktinglägret, ockupationen 1967, gerillan i Jordanien, revolutionsåren i Beirut, massakrerna i Sabra och Shatila, självmordsbombarna och intifadorna. Inget är förfalskat. Men författaren lyckas aldrig smälta samman berättelsen om en familj med den gestaltade historie­lektionen. Det märkliga inträffar att sanningen fäller sannolikheten.

Kan man längre skriva den här typen av epos utan att låta berättelsen, i dess egna inre, reflektera över hur samlande nationella berättelser nödvändigtvis vilar på både myter och uteslutna tysta zoner?

I en av Israels ursprungsmyter smälte blodet från den dödade judiska jordbruksarbetaren och milismannen Josef Trumpeldor samman med den palestinska jorden. I Abulhawas roman rinner blodet från en skjuten mamma ner över hennes dotters kropp som bild av ett folks öde. Blod som nationell symbolik borde vara ett avslutat avsnitt för alla emancipatoriska rörelser.

Jag slits sönder när jag läser ”Morgon i Jenin”. Den är samtidigt så stolt, stark och litterärt ihålig. Berättelsens starkaste efterklang är det ­accellererande dödandet av palestinier; de döda kropparna som bärs undan, grävs ner och aldrig glöms bort. En berättelse om förhindrat liv.

Per Wirtén
frilansskirvent och författare