Nybildade Göteborgskollektivet Världens Ende vill lyfta fram det skeva och egensinniga, samt betona det nödvändiga i att hålla samman. Två programförklaringar, den ena estetisk, det andra en politisk.

Under Bokmässan släppte de sin första antologi, och i flygbladet till releasefesten proklamerades att chefer inte var välkomna. Relationen mellan dem som arbetar med kultur och beställare / chefer / redaktörer är för kletig och kollektivet efterlyser ett tydligare konfliktperspektiv.

Inte en dag för sent. Det råder knappast någon brutalitet i kampen mot låga arvoden och gratisarbete inom kultursektorn. Samtidigt: portade kollektivets redaktörer/chefer sig själva från sin egen fest? Och arvodet för att medverka i boken, vågar man fråga om det?

Okej, Världens Ende ingår kanske inte i den maktsfär kulturskapare ska enas mot. Men ändå?

Ett politiskt patos präglar även delar av antologins 170-sidiga innehåll.

Kajsa Ekis Ekman berättar i novellen ”Skärmen” om ett hyreshus där värden erbjuder hyressänkning mot att de boende installerar en skärm som matar ut reklam i lägenheten, en dystopi som inte känns allt för avlägsen. Och serietecknaren Hanna Petersson lanserar teorin om att ”kuksug är det mest antipatriarkala sex man kan ha med en kille”.

Intressant. Men skevt? Nja.

Det verkligt egensinniga i samlingen är istället det som saknar explicit politisk agenda. Som serietecknaren och författaren Henrik Bromanders bisarra novell ”Kapningen”. I rapportform redogör en man för planerna att roffa åt sig en annan gästs måltid på en skaldjursrestaurang med hjälp av en radiostyrd helikopter.

Det är fånigt rafflande, och med bakgrund av berättelsens absurda meningslöshet nästan pinsamt enga­gerande. Om det är den skevheten Världens Ende vill lyfta fram längtar jag till nästa samling från kollektivet.

Arvid Jurjaks
frilansjournalist