Författare: Jáchym Topol
Titel: Kallt land
Översättare: Tora Hedin
Förlag: Ersatz
Författare: T. Hedin, M. Larsson, L. Meister (Red.)
Titel: Tjeckien berättar: I sammetens spår
Översättare: E-K Almerud, T. Hedin, H. Lagerlöf, Mats Larsson, L. Meister
Förlag: Bokförlaget Tranan
Det är inte många månader sedan Jáchym Topols roman ”Kallt land” gavs ut i
Tjeckien. Att den redan nu finns i svensk översättning är därför lite
anmärkningsvärt. När redaktörerna till antologin ”I sammetens spår”
konstaterar att den svenska utgivningen av samtida tjeckisk litteratur
hittills varit begränsad så är det närmast en underdrift. Det har i princip
uteslutande handlat om Jáchym Topol, som med bakgrund i åttiotalets
tjeckoslovakiska undergroundscen också är en av Tjeckiens mest lästa samtida
författare.
I ”Kallt land” möter vi en namnlös berättare. Han är uppväxt upp i ett
Theresienstadt (tjeckiska Terezín) där barndomens lekar utspelar sig i
stadens underjordiska katakomber – i skuggan av andra världskrigets
massmord. Så småningom hamnar han i fängelse, där han tjänstgör som
hjälpreda åt fängelsets bödel. När han kommer ut har världen förändrats, och
med den hans hemstad. Tjeckien är inte längre en sovjetisk lydstat utan har
”förenats med Europa”. Den forna garnisonsstaden har övergivits av militären
och lämnats att sakta förfalla, endast det officiella ”Minnesmärket” hålls
vid liv av turistguider och låtsasforskare. Här börjar så den egentliga
berättelsen där kampen om historieskrivningen är huvudmotiv, en hetsig och
burlesk berättelse som tar det namnlösa jaget till en hallucinatorisk
version av dagens totalitära Vitryssland och dess otaliga massgravar. Någon
har fått för sig att han är ”expert på gravplatser” och nu behöver man hans
hjälp för att göra om undanträngda massgravar till inkomstbringande
monument, ”fasans Jurassic Park i Vitryssland, totalitarismens Skansen”.
De mustiga infallen och intrigens sanslösa tempo ligger hela tiden och skaver
mot det bottenlösa i de fasor som återges eller åberopas. Det är givetvis en
svår balansgång, men det fungerar, inte minst för att det i slutänden är
uppenbart att Topol är mån om att lyfta fram ytterst komplicerade frågor ur
Europas efterkrigshistoria. Vi hamnar väldigt nära det som Imre Kertész med
avsmak kallar stilisering av Förintelsen: ”Förintelse-produkter för
Förintelse-förtäring.” Vad händer med sanningen om övergreppen när den
används till att begå nya?
I slutet av boken stöter berättaren på en tysk forskare, Ula, som säger:
”Var det sovjeter som hade dödat sovjeter, eller tyskar som mördat sovjeter
och judar eller tyskar och sovjeter som dödat andra sovjeter? Och nu får du
tänka på att de självklart ska indelas i vitryssar och ryssar och ukrainare,
rutener, och vi har också polacker och balter med flera, förlåt, men vad är
du?
Tjeck.
Aha. Den folkgruppen känner jag inte till. Vilka ligger i gravarna?
Kardinalfrågan.”
Boken igenom ekar denna fråga i otaliga variationer, inte sällan förvandlad
till en retorisk fråga, ämnad att leda till makt snarare än sanning. Från
motsatt riktning kommer då den fråga som finns i det inledande citatet av
Dorota Masłowska: ”Ser du, jag har främmande ärr, varifrån kommer de?”
”Kallt land” är full av dessa historiens sår och historiens ärr och dess
främsta förtjänst är att den påminner oss om att ett ärr också kan vara ett
öppet sår.
Men när det gäller tjeckisk samtidslitteratur finns det naturligtvis mycket
mer att hämta. Tack vare Bokförlaget Tranans enastående arbete med att
introducera utländsk litteratur kan man nu få en liten inblick i hur den
tjeckiska prosan, eller novellistiken åtminstone, sett ut de senaste tjugo
åren.
De femton noveller som utgör antologin ”I sammetens spår” bildar en
mångskiftande samling texter. Den som vill kan nog hitta en dominerande (och
grabbig - av femton texter är tolv skrivna av män) mittfåra där nyckelorden
är svart eller burlesk humor, social eller existentiell alienation och
alkoholism i olika stadier. Men undantagen är många och av varierande slag.
Säregen är den inledande ”Skalbaggen” av Michal Ajvaz, ett fint möbiusband
till novell, där absurda förvandlingsnummer samsas om utrymmet med referat
av Hegels åsikter om fickor.
Och det är långt från Jiří Hájíčeks dialogdrivna barndomsskildring från
landsbygden i ”Träkniven”, som med sin sobert strama realism bitvis är
inkännande på gränsen till patetik, till Šimon Šafráneks rapsodiska och
expressiva skildring av ett ockuperat före detta slakteri i Berlin.
Gemensamt för dem båda: inte en enda burlesk piruett.
Personligen tycker jag mest om Emil Hakls och Petra Hůlovás texter. Hakls
”Nyheter och kommentarer” är en mjukt eklektisk berättelse som, med hjälp av
ett mardrömslikt kafébesök, en kapad hand och ett franskt mastodontvaruhus,
vänder och vrider på det så slitna flanörmotivet. Och i Hůlovás inträngande
skildring av kontaktlöshet strålar en finkalibrerad nervighet som stannar
kvar lång efter att jag slutat läsa:
”Det som har varit marscherar förbi som en liten armé. Enstaka ord som
örfilar: inte en dag till, inte en dag till. Man går hem och börjar packa.
Som om nåt tar slut och nåt annat börjar. I filmer är det musik till. Själv
har jag aldrig varit med om nåt sånt. Jag läser bara om det och sen sitter
jag hemma, väntar på ett samtal och går fram och tillbaka mellan mina två
rum.”
Det som har varit. Hos Hůlová marscherar det. I Topols ”Kallt land” formas det
till en kassako som döljer det som är just nu, i Vitryssland, ett land
mycket nära dig.
Andrzej Tichý
författare